I helgen har jag fortbildat en grupp drama- och teaterpedagoger i min kurs Genusmaskerad. Ordet ”genusmaskerad” är min svenska översättning av det engelska ordet ”drag”. Syftet med kursen var att deltagarna skulle erövra större möjligheter att erbjuda sina elever/studenter/deltagare många olika gestaltningsval.
Utgångspunkten för mitt arbete är att alla genusuttryck, både på scenen och i den så kallade verkligheten, är drag. Det finns inga genusuttryck som är ”äkta” eller ”imitation”, bara för att de för tillfället råkar hänga ihop med en viss biologisk kropp. Det är som i citatet av dragartisten RuPaul: ”U are born naked, the rest is drag”. Ser man det på det sättet, så blir det självklart att alla deltagare ska få möjlighet att jobba med såväl maskuliniteter som femininiteter, ”oavsett vilket kön de prenumererar på till vardags” som min vän och kollega Pelle Hanæus (skådespelare, regissör) brukar säga.
Att gå på maskerad handlar sällan om att vara trovärdig och passera som det du är utklädd till. Det gör inte Genusmaskeraden heller. I helgen har vi lekt med stereotyper och diskuterat vad de berättar om kön och makt. Jag har inga anspråk på att ha något att säga om hur en trovärdig maskulinitet eller femininitet ser ut. Och jag är i det här sammanhanget rätt ointresserad av psykologi och definitivt ointresserad av biologi. Genusmaskeraden är i stället ett lekfullt sätt att undersöka kön som ideologi. Jag föreslår för deltagarna att vi ska betrakta kön som skilda landskap där ett antal specifika normer råder. Normerna gör vissa handlingar och kroppsliga uttryck möjliga och begripliga medan andra handlingar och uttryck blir omöjliga och obegripliga – och det är det jag menar med ideologi. Människor som vistas i de här landskapen har att förhålla sig till normerna och det har inte så mycket med deras biologi eller inre egenskaper att göra.
Jag har levt med Genusmaskeraden i några år nu. De senaste fyra åren har jag mött så gott som samtliga skådespelarstudenter som utbildats på högskolorna i Malmö, Göteborg och Luleå. Jag har även hållit kursen med danspedagogstudenter vid Dans- och Cirkushögskolan, logopeder under fortbildning vid Karolinska Institutet. Jag tröttnar inte, varje gång händer det nya saker eftersom det är nya deltagare och upplägget bygger på improvisation.
Genom åren har jag också utvecklat och förändrat upplägget. Mycket tack vare att kultursociologen Anna Lund från Centrum för Kultursociologi vid Linnéuniversitetet har följt mitt arbete. I intervjuer med henne har jag fått möjlighet att formulera mig kring varför jag gör de pedagogiska och konstnärliga val som jag gör. Just nu håller Anna på med en vetenskaplig artikel om Genusmaskeraden och deltagarnas läroprocesser i den. Själv har jag skrivit en artikel om den i antologin Att gestalta kön. Berättelser om scenkonst makt och medvetna val (som kan laddas ned som pdf här).
I helgen höll jag Genusmaskeraden vid Stockholms Improvisationsteater, en arbetsplats jag återkommit till med ojämna mellanrum sedan mitten av nittiotalet. Jag uppskattar teaterns konstnärliga och pedagogiska arbete mycket! För några år sedan fick jag och min kollega Lotta Björkman styrelsens uppdrag att ta fram en kursplan för teaterns omfattande kursverksamhet. I kursplanen skrev vi bland annat så här om Impro som konstform:
Den teaterform som publiken möter hos oss, är en folklig teaterform i den meningen att den bygger på skrattet som en frigörande kraft. Skratt kan handla om lättsam flykt från vardagen, men skratt kan också uppstå när improvisatörer blottar maktrelationer, rädslor och sorger, eller ifrågasätter traditioner och invanda tankebanor. Skrattet är på det sättet intimt förbundet med allvaret.
Det citatet får sammanfatta helgens upplevelser tillsammans med tolv modiga deltagare som bjöd på lek och lust, men också allvar och sorg inför de aspekter av kön och makt som begränsar våra liv på scenen och i den så kallade verkligheten. Inför det känner jag mig mycket ödmjuk och tacksam för att jag har förmånen att arbeta med scenkonst.