Den här hösten har gått fort. Jag sprang rakt in i vintern och helgerna. Så där som tid och arbete brukar bete sig när en är vuxen (som föräldraledig på deltid får jag vistas i en annan tidsuppfattning också, när tid är nu och nu och nu).
Hur ska jag på ett meningsfullt sätt sammanfatta vad som hänt just mig denna politiskt dramatiska höst då vi fått en ny regering och ett utlyst (edit: och sedan inställt) extraval? Jag väljer att fokusera på en enskild händelse – ett symposium vid Södertörns högskola där jag medverkade. Rubriken var Existensfilosofins aktualitet idag och jag bidrog med mitt perspektiv som praktiker på några av dagens frågeställningar:
Är existensfilosofin en intressant motkraft i samtidens ekonomiskt präglade utvärderingssamhälle där det levande och rörliga lätt framstår som problem? Saknar vi en existensfilosofisk diskussion om moraliskt ansvar och om civilkurage? Kan existensfilosofins betoning av lidande som en väsentlig del av den mänskliga existensen vara ett intressant perspektiv i dagens välfärdsapparat?
Jag kommenterade en föreläsning av filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback. Jag tyckte mycket om att hon talade om att ”tänka meningen av motstånd, revolt, kritik och inte minst förändring”. Motstånd, kritik och förändring – det är vad jag jobbat med de senaste femton åren, i olika roller och positioner. Kanske kan det jag arbetat med även förstås som revolt? Jag talade om normkritik som begrepp och praktik. I mitt arbete och min aktivism är normkritiken ett av de perspektiv ur vilket jag kan förstå människors med-varo i världen och detta att vi gör våra relationer så att några av oss får privilegier på andras bekostnad, att några av oss blir utsatta för symboliskt och fysiskt våld.
När jag förberedde min medverkan på symposiet så upptäckte jag att Världsfilosofins dag infaller den 20:e november. Det är samma dag som Transgender day of remembrance – en dag då vi minns och hedrar alla transpersoner som under året som gått blivit mördade på grund av mänsklighetens våldsamma behov av att upprätthålla normer för kön. Jag tycker om att de här dagarna sammanfaller, jag vill se det som en uppfordran till världsfilosofin att ta sig an och försöka förstå såväl våldet mot transpersoner som hbtq-rörelsens motstånd, revolt, kritik. Och jag vill se det som en uppmaning till oss som är aktiva i hbtq-rörelsen att närma oss existensfilosofi. Hur kan sociala rörelser göra motstånd, utifrån det som Marcia talade om som ”existensen som ett verb”? Det fortsätter jag gärna att samtala om.
Marcia har publicerat hela sitt föredrag här, för den som är intresserad.