Det här var rubriken på ett föredrag jag höll i maj på en konferens i Rosenbad, med anledning av att Mångfaldskonventionen firar tio år i år. Jag pratade bland annat om förlust och sorg och blickade tillbaka på ett medvetandehöjande och lärandeprojekt som hette Att gestalta kön, som jag arbetade med i tre års tid. Det bedrevs av de fyra högskolor i Sverige som utbildar skådespelare. Vi arbetade normkritiskt med att synliggöra konstnärliga och pedagogiska normer och skapa möjlighet för att göra medvetna konstnärliga och pedagogiska val. På olika sätt fick pedagoger och studenter kritiskt granska sitt eget görande.
Ett aspekt jag ville belysa i mitt föredrag var hur förändring kan innebära förlust av spontanitet. Jag berättade om en reaktion som jag minns från en grupp manliga studenter, pedagoger och chefer i det här projektet. De formulerade sig lite olika, men det jag hörde var ungefär: ”Jag kan inte längre tala och handla spontant. Projektet berövar mig frihet. Plötsligt tänker jag över allt jag säger och gör. Jag vet inte vilka ord jag kan använda, jag vet inte hur mitt beteende kommer att tolkas. Jag tycks plötsligt representera en grupp, jag kan inte längre bara vara jag.”
Samtidigt uttryckte en annan grupp, normbrytare (framför allt kvinnor och transpersoner): ”Det här projektet har givit mig tillgång till spontanitet. För första gången kan jag ge uttryck för mina erfarenheter, mina referenser har gjorts giltiga. Plötsligt kan jag vara mig själv, jag kan skapa och slipper tänka över allt jag säger och gör.”
Min erfarenhet är att detta att tillhöra normen i en organisation, det ger en privilegiet av att kunna vara spontan. Som vit med svenska som modersmål kan jag oftare ge uttryck för mina tankar och idéer utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Jag behöver inte ägna lika mycket energi åt hur jag kommer att uppfattas, som min kollega som rasifieras. Som normbrytare behöver jag däremot tänka över vad jag säger och hur jag säger det, vad jag blottar och hur jag kommer att uppfattas.
En poäng jag ville göra i mitt föredrag var att normkritiskt förändringsarbete kommer att vända upp och ned på den här ordningen, så att normpersoner plötsligt får erfara att vara obekväma och osäkra i tidigare trygga rum. Privilegiet att vara spontan har ofta varit så självklart för oss att vi inte reflekterat över det – det blir synligt först i och med förlusten. Det kanske kan låta som en ganska banal förlust, men min erfarenhet är att den är mycket smärtsam och att mycket tid går åt till att hantera den frustrationen.
Hela konferensen kan ses i efterhand på webben, klicka dig vidare här. Arrangörer var Svenska Unesco-rådet, Kulturrådet och Riksteatern.
Det blir glest mellan blogginläggen numera. Snart är det höst och jag fortsätter mitt arbete på Riksteatern. Jag gör få frilansuppdrag vid sidan av det, men något kommer jag att skriva här framöver om boken Feminist från insidan som jag äntligen är på väg att bli färdig med och som ska komma ut under 2016.