Just nu vräker snön ned, kylan har kommit men även vårljuset. På mitt kontor i Kärrtorp jobbar jag med att förbereda mig inför intervjuer som jag ska göra med feminister i föreningslivet och inom partipolitiken runt om i landet. Intervjumaterialet ska användas i produktionen Väckarklocka – jubileumsversionen för Riksteatern. Regissör är Maria Löfgren och min med-dramatiker heter Katarina Bonnevier. Tillsammans med en ensemble om fyra skådespelare ska vi genom en devising-process skapa en föreställning som firar (och sörjer!) de feministiska kamperna. Premiär våren 2019, med anledning av att det i maj nästa år är hundra år sedan som Riksdagen klubbade beslutet om kvinnors rösträtt. En devising-process betyder att vi inte kommer att ha någon färdig pjäs när repetitionerna börjar i slutet av detta år, utan att vi kommer att utgå från ett förhoppningsvis rikt men spretigt material, under ledning av regissören improviserar och diskuterar vi oss fram till en gestaltning som vi vill möta publiken med. Vår historiska utgångspunkt är Elin Wägners idéroman Väckarklocka som utkom 1941.
Nyligen var jag på vernissage för vandringsutställningen 100% kamp som nu står på Historiska Museet i Stockholm. Att mingla med funkisaktivister, feminister, hbtq-aktivister, antirasister i de storslagna rummen på Historiska Museet kändes i sig historiskt! Utställningen handlar om de många rättighetskampernas Sverige. Den handlar om kamp för rätten att rösta och rätt till lika lön för lika arbete. Om kam för rätten till sitt språk. Om rätt till bostad och skolgång. Om rätt till historia, trygghet och säkerhet. Om rätt att utöva religion. Om rätt att ta plats i det offentliga rummet. Om att ingen människa ska utsättas för diskriminering, våld eller hot. Utställningen ingår i projektet Heterogena kulturarv, ett fantastiskt projekt som jag har fått följa på ett hörn genom att jag ingått i en av referensgrupperna. Inom projektet produceras också böcker. Nyligen kom jag överens med projektledarna Anna Furumark och Mikael Eivergård om att jag ska skriva en text om barnrättskamp – närmare bestämt om när jag var fem år och föräldraföreningen på lekskolan (det hette så då, det var sjuttiotal och förskola fanns inte än) där jag gick stämde Stockholms kommun. Mer om det framöver.
Det ser ut som att det främsta temat för mig denna vår blir kamperna, deras historia och nutid. Och höstens stora rörelse #metoo följer med in i våren – det som hände har givit upphov till en mängd (hoppfulla och inspirerande!) samtal och möten för mig liksom för många av oss som arbetar med jämlikhetsfrågor. Jag blev till exempel varmt berörd av att möta en privatteaterensemble i ett reflekterande samtal om humor, gestaltning, organisationskultur, förändringsarbete, #metoo och civilkurage. I det samtalet hänvisade jag till amerikansk forskning som jag läst om och som jag tycker bekräftar mina egna erfarenheter från att processleda förändringsarbete inom scenkonstorganisationer i Sverige. Jag har erfarit att när fokus ligger på offer-förövare och enbart stannar vid juridiska perspektiv, så riskerar arbetet att bli kontraproduktivt. Något som däremot kan fungera väl är att även fokusera på det som kallas ”bystander training” alltså hur en som tredje person kan ingripa när en blir vittne till händelser som tangerar eller passerar integritetsgränser. Läs om det i den här artikeln i NY Times
Den tionde mars är det dags för den andra nypremiären av Hetero: improviserad humor för heterosexuella och deras vänner på Improvisationsstudion i Stockholm. Ett år har gått sedan vår första premiär och det ska bli spännande att träffa ensemblen igen och repa upp den. Jag har regisserat, på scenen står Elin Almén, Lotta Malmhester och Ami Hallberg Pauli. Producent är Sara Beer. I nästa vecka ger vi oss ut på golvet och undersöker vad vi vill förändra och utveckla innan den ska möta publik igen.