Archive for the 'Okategoriserade' Category

Forskning, folkbildning och biljard

En ny termin är igång och det verkar som att den kommer att kunna äga rum i fysiska rum. I höst har jag förmånen att arbeta med gestaltning och konstnärliga processer igen. Jag ska bland annat bidra till Tove Dahlbergs forskningsprojekt ”Släpp sångarna loss” vid Stockholms Konstnärliga Högskola och jag ska undervisa i dramaturgi vid Serietecknarutbildningen i Skarpnäck. Det finns rum för fler uppdrag och projekt under senare delen av hösten. Jag ser fram emot vad det kan komma att bli!

En av de sista dagarna innan jag gick på sommarferie blev jag intervjuad av Katarina Pietrzak i podden Livslångt. Nu har avsnittet har släppts. Rubriken blev ”Folkbildning och biljard”. Kanske kommer jag att lyssna på mig själv om några veckor, när jag är djupt inne i höstterminens metaforiska biljardspelande. Då har jag säkerligen rört mig och vill säga emot eller nyansera det hon Gunilla i podden påstår. Så brukar det bli.
Livslångt är hur som helst en fin podd om du är intresserad av lärande! Jag brukar lyssna på den medan jag promenerar genom skogen och över fältet till och från min arbetsplats i Skarpnäck.

 

 

Tre pandemier och ett folkhem

Just nu några dagars ledigt inför nästa termin, våren 2021. För andra gången kommer jag hålla kursen ”Välfärd och samhällsidéer” för de blivande fritidsledarna. Denna gång tänkte jag ha underrubriken ”tre pandemier och ett folkhem”. Om vi överhuvudtaget kan ses framåt mars så tänkte jag börja kursen med att samlas på Kolerakyrkogården vid Gullmarsplan. Vad har hänt med stockholmarnas medellivslängd och folkhälsa, med deras fritid och arbete, deras tillgång till vård, skola, omsorg, bostad och kultur, med de idéer som styrt staden, från kolerans tid, till spanska sjukans tid, till covid-tid? Jag undrar detta själv. Så då gör jag väl en kurs om det. Det är liksom så det är att vara folkhögskollärare.
Ett annat uppdrag jag har är att förstudera möjligheterna att så småningom starta en helt ny kurs, för professionellt verksamma utbildare inom civilsamhället. I mobiliserande didaktik (läsvärd antologi här)
Det är en ynnest få ha detta yrket i denna tid! Även om jag bävar lite inför flera långa mörka månader då jag endast kommer träffa deltagare och kollegor via skärmen.

Salong Krångel och ömtåligheten

Den första ”Salong Krångel” ägde rum i februari. Det känns som en evighet sen, och alldeles nyss. Att få vara värdinna för denna salong var ett mycket kärt uppdrag. Det var ett samarbete mellan min uppdragsgivare Rise, Sweco och Savvy design. Så här lät det i inbjudan:

”Stora samhällsutmaningar kräver en mångfald av perspektiv, samverkan, discipliner och metoder. Hur kan vi lära oss att navigera komplexitet? Hur lär vi oss samverka över olika sektorer? Vilka resurser och insikter krävs för utveckling av komplexitetskompetens?”

Här finns en dokumentationsfilm från salongen, som är tre och en halv minut lång. Se den gärna! Kloka människor pratar, till exempel Helsingborgs (och Sveriges hittills enda tror jag) Krångelombudsman.

Föga anade vi i början av februari den enorma samhällsutmaning som skulle vara över oss alla bara några veckor senare. När vi hade uppföljningsmöte i arrangörsgruppen i mars (digitalt såklart) så kände vi alla starkt för att krångelsalongen skulle få återkomma, mitt i denna sköra tid. Så blir det också. Denna gång med underrubrik Ömtåligheten. Här finns en inbjudan. Varmt välkommen 15 maj!

Utöver att arrangera Salong Krångel så har jag denna vår uppdrag för RFSU och RFSU Stockholm. Och så arbetar jag deltid som lärare på Skarpnäcks folkhögskola. Inte heller anade jag i början av året att mitt första lärarjobb efter Folkhögskollärarprogrammet skulle transformeras till distansundervisning. Jag är ödmjuk inför oss i kollegiet och alla deltagare som kastade oss in i de digitala rummen, från en dag till en annan. Nu har en ny slags vardag skapats, i en oviss tid. Här är en handbok som jag haft glädje av: Leading groups online. Jag tycker om att författarna Jeanne Rewa och Daniel Hunter betonar just ömtålighet. Vi kan inte, vi ska inte, vara några supermänniskor. Ett citat:

● People don’t do their best learning while under stress. In normal times, you will always have some participants facing huge personal turmoils and challenges (housing, safety, going hungry, surrounded by death). But under the coronavirus pandemic, a higher percentage of your participants will be in a heightened state of stress.

Med uppmärksamhet mot sårbarhet och ömtålighet, min egen och andras, tar jag en dag i taget. Livets olika delar faller in i varandra – att vara medborgare, lärare, konsult, aktivist, förälder, vän och partner – gränser är inte lika viktiga och inte heller lika möjliga att upprätthålla i denna märkliga tid.

Ikigai 2020

Det är årets första dag 2020. På Språkrådets lista över nyord 2019 finns ordet ”ikigai”. Låneord från japanska som betyder ungefär ”anledning att finnas till”. ”Ett tvärsnitt mellan ens passion, vad man är bra på, vad världen behöver och vad man kan få betalt för att göra. Finner man det så har man hittat sin ikigai…” skrev Dagens Nyheter om ordet.

Att vara verksam vid en folkhögskola är just nu min ikigai. Jag håller på att slutföra utbildningen till folkhögskollärare och kommer under våren att arbeta deltid som lärare vid Skarpnäcks folkhögskola. Det vill jag berätta mer om snart!

Gott nytt år!

Folkhögskolan förändrar livet

”På folkhögskola går det att studera till ett yrke, fördjupa sig i ett intresse eller allmänbilda sig. Det är en möjlighet att färdigställa oavslutade gymnasiestudier med hjälp av egen studietakt, hög lärartäthet och möjlighet att påverka kursens innehåll. Folkhögskolan har inget vinstintresse och därmed kan så många som möjligt studera, oavsett ekonomiska förutsättningar. Vi vet att vi förändrar människors liv genom de utbildningar vi ger.”

Så skriver några av de 29 folkhögskolor som ligger i Stockholm i en gemensam inbjudan till Folksalongen på Skeppsholmen, som just avslutats. Jag var där under en av dagarna och fick ta del av massor av samlat material som deltagare skapat under det läsår som snart är slut. Film, foto, skönlitterär text, journalistik, muntligt berättande. Det handlade om barndom, vatten, migration, psykisk ohälsa, drömmar, kamp, rasism, våld, hemlöshet…

Den här våren reser jag fram och tillbaka till Linköping, där jag studerar vid folkhögskollärarprogrammet.  Jag håller också på att bygga en relation till tre av Stockholms 29 folkhögskolor. Det är tre syskonskolor som alla ägs av Folkuniversitetet. De ligger i Fittja, Sundbyberg och Skarpnäck. På de här skolorna pågår fantastiska verksamheter! Varje vecka får jag ta del av nya berättelser om liv som förändras.

En aspekt som gjort att jag sökt mig till folkhögskolans värld är att många folkhögskolor blivit något av motståndsfickor mot det dominerande mätbarhets- och prestationssamhället. Som jag längtat efter att vara i sammanhang som står för det motståndet! Just nu läser jag Jonna Bornemarks bok Det omätbaras renässans. Jonna har varit min lärare när jag studerade vid Centrum för praktisk kunskap. Den här våren ser jag i mina flöden hur hon fyller föreläsningssalar i hela landet, det är så många som vill lyssna till budskapet om uppgörelsen med mätbarhet och förpappring. Det är i sig hoppfullt!

Vid sidan av studierna så hinner jag med att undervisa lite vid Stockholms universitet, för lärare och blivande lärare inom kulturskolan. Jag fortsätter också att handleda vid RFSU Stockholm och i några andra sammanhang. Efter sommaren så fortsätter jag min lärarpraktik, mest vid Skarpnäcks folkhögskola. Efter årsskiftet är jag färdig folkhögskollärare. Läs gärna mer om denna fina skolform i Tidningen Folkhögskolan.

För övrigt vill jag varmt rekommendera den nya antologin Normkritisk pedagogik: perspektiv, utmaningar och möjligheter. Redaktörer Lotta Björkman och Janne Bromseth.

 

Brinnande ljus

Det är en tveksam vår ute. Väckarklocka – jubileumsversionen, föreställningen som jag arbetade så intensivt med under hela 2018, spelar i dagarna sina sista föreställningar på Riksteaterturnén. En fin recension kan en lyssna till här, Jenny Teleman och Ulrika Knutsson såg den och samtalar om Elin Wägner i vår tid.

I medierna rullas just nu än fler smärtsamma berättelser upp om våld och trakasserier inom scenkonsten. Metoo-rörelsen fortsätter och det är hoppfullt att tystnadskulturen bryts. Långt ifrån alla berättelser är berättade än. Också jag har låtit ljus brinna, för Josefin Nilsson och för andra kvinnor. Och många gånger de senaste dagarna har mina tankar gått till hur det var för femton år sedan, när jag kom in i arbetet med jämställdhet inom scenkonsten. Först i och med den statliga utredningen Plats på scen och därefter med projektet Att gestalta kön. Idag har sociologen Anna Lund skrivit om projektet Att gestalta kön på Socio(blog), en forskningsblogg där sociologer och demografer skriver om samhället, livet och döden. Hon beskriver Att gestalta kön som en föregångare till #metoo-rörelsen. Läs Anna Lunds bloggpost här.

EDIT: Anna Lund blev också intervjuad i P1 Kultur om detta, under rubriken Hur började Dramatens kris?

Heltidsstudent och deltidskonsult

Under hela år 2019 kommer jag att vara student. Vid sidan om heltidsstudierna kommer jag göra ett och annat frilansuppdrag, ungefär 1-2 arbetsdagar i månaden. Just nu arbetar jag med att utforma fortbildning och reflektion för anställda i tre olika civilsamhällesorganisationer och scenkonstorganisationer. Under våren kommer jag också att fortsätta att handleda utbildare inom RFSU Stockholm.

Fram emot april och maj finns utrymme för några ytterligare korta uppdrag. Så välkommen att höra av dig!

Snart påbörjar jag folkhögskollärarprogrammet, på distans vid Linköpings universitet. När 2019 är slut så hoppas jag vara på väg mot att arbeta mer med undervisning och handledning inom folkhögskola och studieförbund. Jag vill gärna undervisa i scenkonst, skrivande, pedagogik, processledning, kunskapsreflektion, filosofi.

 

Hissa en flagga för demokratin

Hösten 2018 finns saker att sörja i demokratin Sverige. Vi har ett märkligt parlamentariskt läge, vi har fått en katastrofbudget med mindre pengar till jämlikhet, klimatarbete och kultur, och så detta att människor fortsatt deporteras…

Mitt i detta ska vi fira.  Idag den 17 december 2018 är en tillfällig nationell flaggdag. Det är på dagen 100 år sedan som Riksdagen fattade det principiella beslutet att införa allmän och lika rösträtt i Sverige (sedan tog det till 1989 innan det verkligen blev allmän och lika rösträtt, för alla över 18 år, men det brukar betraktas som något av en annan historia).

Så idag hissar jag en liten flagga, det får bli en regnbågsflagga, för vår sköra demokrati och för alla feminister som kämpat för den. Må vi vårda den så att den leva i hundrade år till!

Min erfarenhet är att det går att fira och sörja samtidigt, i ett och samma ögonblick. Jag tror faktiskt att i all form av kamp så behöver människor som kämpar ibland stanna upp för att fira framgångar och sörja motgångar.

Idag passar jag också på att fira att jag och min medförfattare Katarina Bonnevier lämnat ifrån oss våra texter till Riksteaterföreställningen som uppmärksammar rösträttens hundraårsjubileum (och trettioårsjubileum): Väckarklocka – jubileumsversionen. Föreställningen handlar om kamp. Och om att fira och sörja. I detta nu repeterar regissör och ensemble för fullt, inför premiären 2 februari i Hallunda. All kärlek och pepp till dem!

Utöver det intensiva arbetet med Väckarklocka, så har jag denna vinter haft förmånen att få besöka Ung scen/öst i Linköping igen. Denna gång i samarbete med skådespelaren och forskaren Niklas Hald som skrivit avhandlingen Skådespelaren i barnteatern. Niklas och jag ledde en heldag med samtal och reflektionsövningar med hela personalgruppen kring dilemman, praktisk kunskap och civilkurage i arbetet med barnteater.

Jag har också fått chans att återknyta till två tidigare uppdrag. Föreställningen Hetero, som jag regisserat, har under hösten fortsatt spela på Improvisationsstudion i Stockholm. Den hade premiär våren 2017, så det är fantastiskt kul att ny publik hittar till den hela tiden. När jag tittade till den så var salongen fullsatt och ensemblen i sitt esse. Och i december var jag med i en utvärdering av konstverket Hitteblomster i Bagarmossen, som jag och Katarina Bonnevier skapade på uppdrag av det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem 2016.

Nu förbereder jag mig inför vårens uppdrag och inför att börja studera – till folkhögskollärare.

Väckarklockan är ställd

Mitt fokus denna höst är skrivande. Mitt bidrag till manuset för Väckarklocka- jubileumsversionen ska finnas klart den 16 november, inför att skådespelare, regissör, scenograf och alla andra i teamet ses för första gången den 26 november. Kollationering brukar detta första möte kallas. Så just nu tillbringar jag mina arbetsdagar på kontoret (som under sommaren flyttat från Kärrtorp till Björkhagen – ett stort lyft!). Det är ett omfattande material som jag och min medförfattare Katarina Bonnevier ska forma till något spelbart, som regissören Maria Löfgren tillsammans med ensemblen kan arbeta med i åtta veckor fram till premiär. Det är både fantastiskt och slitsamt! Lyckligtvis har vi stöd i två fantastiska dramaturger: Ninna Tersman och Emy Stahl.

Utöver skrivandet så ryms några få andra frilansuppdrag: jag fortsätter handleda RFSU Stockholms utbildare, jag modererar en konferens om hbtq-frågor för Uppsala kommun och håller några andra kortare utbildningsinsatser.

PS. Till våren är min plan att börja plugga till folkhögskollärare vid Linköpings universitet, på distans. Faktum är att jag redan smygstartat! Jag blev antagen, deltog i ett första seminarium och begärde sedan studieuppehåll – för att skriva klart Väckarklocka. Det godkändes. I januari räknar jag med att vara redo för ett års studier. Exakt vart studierna leder mig vet jag inte. Men mina förhoppningar är att folkhögskola eller studieförbund skulle kunna vara arenor där jag skulle kunna bidra med nåt i den här samtiden som är rätt smärtsam och förvirrande. Jag älskar att undervisa. Att ägna min yrkesverksamma tid mer åt undervisning känns meningsfullt i en samtid av starkare nationalism, rasism, nazism, med klimatkris, post-fakta och filterbubblor. ”Folkbildning innefattar människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper” säger Wikipedia. Jag tänker att insikter och orientering, det är vi nog många som behöver mer av.

Väckarklocka i Almedalen

Jag har just kommit hem från en Almedalsvecka i Visby, olik de andra Almedalsveckor jag varit på. I år är femte året som Lila shala i Visby håller öppet under veckan. Året runt fungerar Lila shala som en mötesplats för människor som vill bidra till sig själva och till sin omvärld med hjälp av yoga och andra fredliga praktiker. Under Almedalsveckan blir shalan en plats som välkomnar specifikt aktivister och andra samhällsengagerade människor, en plats där de/vi kan få vila och återhämtning inför och emellan alla åtaganden under den intensiva veckan. Och dessutom transformeras den stora salen i shalan till en seminariearena, tillgänglig också för organisationer och personer som har knappa ekonomiska resurser och som kanske inte annars skulle kunna arrangera något i Visby.

Lila shala ägs och drivs av Mariancila Kim, hennes engagemang handlar både om #hållbaraktivism (aktivister som kämpar för en bättre värld ska inte bränna ut sig) och om att fler röster ska få möjlighet att vara med och forma det offentliga samtalet.

Under de här fem åren har ett flertal organisationer och nätverk inom framför allt antirasism, feminism, funkis-, hbtq- och miljörörelse tagit plats på shalan, liksom samhällsentreprenörer och kulturinstitutioner. RFSL och RFSL Ungdom har huserat här under alla år som vi hållit shalan öppen.

Varje år gör jag insatser pro bono för Lila shala. I år var jag också på plats som volontär. Jag tycker att Lila shala är en viktig plats, den behövs under Almedalsveckan.

Detta år stod vi som jobbade på platsen inför helt annorlunda villkor: nazister hade sökt och fått demonstrationstillstånd på torget, femtio meter från vår port. Det kom att bli en omvälvande och smärtsam vecka. Vi hade möten med polisen varje dag, för att de ville hålla oss uppdaterade om hur de arbetade för att skydda oss. Journalister, som hittills under de här åren visat ett svalt intresse för det vi gör på shalan, hörde av sig konstant. Mycket har ju skrivits och sagts om hat, hot och våld under veckan, och om det faktum att nazisterna fick ha Södertorg som sin mötesplats, trots att vi på shalan vädjade till polisen om att anvisa dem en annan plats och att RFSL överklagade till Förvaltningsrätten. Mycket har också sagts och skrivits om den fantastiska och rekordstora Mångfaldsparad som arrangerades av RFSL Gotland och som samlade företrädare för alla Riksdagspartier (utom SD).

Min vän och kollega Pernilla Glaser är yogalärare (och mycket mer) och volontärade också på Lila shala under veckan. Hon sammanfattar läget i ett kort och rappt inslag på Expressen TV. Jag önskar så att alla möten och all rapportering från Almedalen hade fått handla om det som de var tänkta att handla om, så som Emelie Bergbohm, producent för Kultur i Almedalen, beskriver i sitt inlägg på Kultwatch, där hon också ger Mariancila Kim välförtjänt cred för sina insatser.

Jag åkte till Almedalen för att bidra till Lila shala och för att göra intervjuer för mitt arbete med manus till Riksteaterföreställningen Väckarklocka: jubileumsversionen. Jag gjorde både och – även om veckan kom att överskuggas av hot, hat och våld. Från och med imorgon tar jag några veckors semester. Det kommer att ta tid att smälta upplevelserna, jag kommer att behöva prata mycket med andra som var där och var med. Men jag bär också med mig rösterna från de fantastiska aktivister som jag intervjuade under veckan. Och tänker på att för många verkar det som att upplevelserna i Almedalen i år blev just en väckarklocka. Det är dags för folkvalda och för civilsamhället att driva på för att ändra det i lagstiftning och praxis som behöver ändas för att vi ska kunna skydda demokratin.