Archive for the 'Okategoriserade' Category

Brinnande ljus

Det är en tveksam vår ute. Väckarklocka – jubileumsversionen, föreställningen som jag arbetade så intensivt med under hela 2018, spelar i dagarna sina sista föreställningar på Riksteaterturnén. En fin recension kan en lyssna till här, Jenny Teleman och Ulrika Knutsson såg den och samtalar om Elin Wägner i vår tid.

I medierna rullas just nu än fler smärtsamma berättelser upp om våld och trakasserier inom scenkonsten. Metoo-rörelsen fortsätter och det är hoppfullt att tystnadskulturen bryts. Långt ifrån alla berättelser är berättade än. Också jag har låtit ljus brinna. Och många gånger de senaste dagarna har mina tankar gått till hur det var för femton år sedan, när jag kom in i arbetet med jämställdhet inom scenkonsten. Först i och med den statliga utredningen Plats på scen och därefter med projektet Att gestalta kön. Idag har sociologen Anna Lund skrivit om projektet Att gestalta kön på Socio(blog), en forskningsblogg där sociologer och demografer skriver om samhället, livet och döden. Hon beskriver Att gestalta kön som en föregångare till #metoo-rörelsen. Läs Anna Lunds bloggpost här.

Heltidsstudent och deltidskonsult

Under hela år 2019 kommer jag att vara student. Vid sidan om heltidsstudierna kommer jag göra ett och annat frilansuppdrag, ungefär 1-2 arbetsdagar i månaden. Just nu arbetar jag med att utforma fortbildning och reflektion för anställda i tre olika civilsamhällesorganisationer och scenkonstorganisationer. Under våren kommer jag också att fortsätta att handleda utbildare inom RFSU Stockholm.

Fram emot april och maj finns utrymme för några ytterligare korta uppdrag. Så välkommen att höra av dig!

Snart påbörjar jag folkhögskollärarprogrammet, på distans vid Linköpings universitet. När 2019 är slut så hoppas jag vara på väg mot att arbeta mer med undervisning och handledning inom folkhögskola och studieförbund. Jag vill gärna undervisa i scenkonst, skrivande, pedagogik, processledning, kunskapsreflektion, filosofi.

 

Hissa en flagga för demokratin

Hösten 2018 finns saker att sörja i demokratin Sverige. Vi har ett märkligt parlamentariskt läge, vi har fått en katastrofbudget med mindre pengar till jämlikhet, klimatarbete och kultur, och så detta att människor fortsatt deporteras…

Mitt i detta ska vi fira.  Idag den 17 december 2018 är en tillfällig nationell flaggdag. Det är på dagen 100 år sedan som Riksdagen fattade det principiella beslutet att införa allmän och lika rösträtt i Sverige (sedan tog det till 1989 innan det verkligen blev allmän och lika rösträtt, för alla över 18 år, men det brukar betraktas som något av en annan historia).

Så idag hissar jag en liten flagga, det får bli en regnbågsflagga, för vår sköra demokrati och för alla feminister som kämpat för den. Må vi vårda den så att den leva i hundrade år till!

Min erfarenhet är att det går att fira och sörja samtidigt, i ett och samma ögonblick. Jag tror faktiskt att i all form av kamp så behöver människor som kämpar ibland stanna upp för att fira framgångar och sörja motgångar.

Idag passar jag också på att fira att jag och min medförfattare Katarina Bonnevier lämnat ifrån oss våra texter till Riksteaterföreställningen som uppmärksammar rösträttens hundraårsjubileum (och trettioårsjubileum): Väckarklocka – jubileumsversionen. Föreställningen handlar om kamp. Och om att fira och sörja. I detta nu repeterar regissör och ensemble för fullt, inför premiären 2 februari i Hallunda. All kärlek och pepp till dem!

Utöver det intensiva arbetet med Väckarklocka, så har jag denna vinter haft förmånen att få besöka Ung scen/öst i Linköping igen. Denna gång i samarbete med skådespelaren och forskaren Niklas Hald som skrivit avhandlingen Skådespelaren i barnteatern. Niklas och jag ledde en heldag med samtal och reflektionsövningar med hela personalgruppen kring dilemman, praktisk kunskap och civilkurage i arbetet med barnteater.

Jag har också fått chans att återknyta till två tidigare uppdrag. Föreställningen Hetero, som jag regisserat, har under hösten fortsatt spela på Improvisationsstudion i Stockholm. Den hade premiär våren 2017, så det är fantastiskt kul att ny publik hittar till den hela tiden. När jag tittade till den så var salongen fullsatt och ensemblen i sitt esse. Och i december var jag med i en utvärdering av konstverket Hitteblomster i Bagarmossen, som jag och Katarina Bonnevier skapade på uppdrag av det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem 2016.

Nu förbereder jag mig inför vårens uppdrag och inför att börja studera – till folkhögskollärare.

Väckarklockan är ställd

Mitt fokus denna höst är skrivande. Mitt bidrag till manuset för Väckarklocka- jubileumsversionen ska finnas klart den 16 november, inför att skådespelare, regissör, scenograf och alla andra i teamet ses för första gången den 26 november. Kollationering brukar detta första möte kallas. Så just nu tillbringar jag mina arbetsdagar på kontoret (som under sommaren flyttat från Kärrtorp till Björkhagen – ett stort lyft!). Det är ett omfattande material som jag och min medförfattare Katarina Bonnevier ska forma till något spelbart, som regissören Maria Löfgren tillsammans med ensemblen kan arbeta med i åtta veckor fram till premiär. Det är både fantastiskt och slitsamt! Lyckligtvis har vi stöd i två fantastiska dramaturger: Ninna Tersman och Emy Stahl.

Utöver skrivandet så ryms några få andra frilansuppdrag: jag fortsätter handleda RFSU Stockholms utbildare, jag modererar en konferens om hbtq-frågor för Uppsala kommun och håller några andra kortare utbildningsinsatser.

PS. Till våren är min plan att börja plugga till folkhögskollärare vid Linköpings universitet, på distans. Faktum är att jag redan smygstartat! Jag blev antagen, deltog i ett första seminarium och begärde sedan studieuppehåll – för att skriva klart Väckarklocka. Det godkändes. I januari räknar jag med att vara redo för ett års studier. Exakt vart studierna leder mig vet jag inte. Men mina förhoppningar är att folkhögskola eller studieförbund skulle kunna vara arenor där jag skulle kunna bidra med nåt i den här samtiden som är rätt smärtsam och förvirrande. Jag älskar att undervisa. Att ägna min yrkesverksamma tid mer åt undervisning känns meningsfullt i en samtid av starkare nationalism, rasism, nazism, med klimatkris, post-fakta och filterbubblor. ”Folkbildning innefattar människors insikter och orientering på områden utanför deras egna specialiteter och yrkeskunskaper” säger Wikipedia. Jag tänker att insikter och orientering, det är vi nog många som behöver mer av.

Väckarklocka i Almedalen

Jag har just kommit hem från en Almedalsvecka i Visby, olik de andra Almedalsveckor jag varit på. I år är femte året som Lila shala i Visby håller öppet under veckan. Året runt fungerar Lila shala som en mötesplats för människor som vill bidra till sig själva och till sin omvärld med hjälp av yoga och andra fredliga praktiker. Under Almedalsveckan blir shalan en plats som välkomnar specifikt aktivister och andra samhällsengagerade människor, en plats där de/vi kan få vila och återhämtning inför och emellan alla åtaganden under den intensiva veckan. Och dessutom transformeras den stora salen i shalan till en seminariearena, tillgänglig också för organisationer och personer som har knappa ekonomiska resurser och som kanske inte annars skulle kunna arrangera något i Visby.

Lila shala ägs och drivs av Mariancila Kim, hennes engagemang handlar både om #hållbaraktivism (aktivister som kämpar för en bättre värld ska inte bränna ut sig) och om att fler röster ska få möjlighet att vara med och forma det offentliga samtalet.

Under de här fem åren har ett flertal organisationer och nätverk inom framför allt antirasism, feminism, funkis-, hbtq- och miljörörelse tagit plats på shalan, liksom samhällsentreprenörer och kulturinstitutioner. RFSL och RFSL Ungdom har huserat här under alla år som vi hållit shalan öppen.

Varje år gör jag insatser pro bono för Lila shala. I år var jag också på plats som volontär. Jag tycker att Lila shala är en viktig plats, den behövs under Almedalsveckan.

Detta år stod vi som jobbade på platsen inför helt annorlunda villkor: nazister hade sökt och fått demonstrationstillstånd på torget, femtio meter från vår port. Det kom att bli en omvälvande och smärtsam vecka. Vi hade möten med polisen varje dag, för att de ville hålla oss uppdaterade om hur de arbetade för att skydda oss. Journalister, som hittills under de här åren visat ett svalt intresse för det vi gör på shalan, hörde av sig konstant. Mycket har ju skrivits och sagts om hat, hot och våld under veckan, och om det faktum att nazisterna fick ha Södertorg som sin mötesplats, trots att vi på shalan vädjade till polisen om att anvisa dem en annan plats och att RFSL överklagade till Förvaltningsrätten. Mycket har också sagts och skrivits om den fantastiska och rekordstora Mångfaldsparad som arrangerades av RFSL Gotland och som samlade företrädare för alla Riksdagspartier (utom SD).

Min vän och kollega Pernilla Glaser är yogalärare (och mycket mer) och volontärade också på Lila shala under veckan. Hon sammanfattar läget i ett kort och rappt inslag på Expressen TV. Jag önskar så att alla möten och all rapportering från Almedalen hade fått handla om det som de var tänkta att handla om, så som Emelie Bergbohm, producent för Kultur i Almedalen, beskriver i sitt inlägg på Kultwatch, där hon också ger Mariancila Kim välförtjänt cred för sina insatser.

Jag åkte till Almedalen för att bidra till Lila shala och för att göra intervjuer för mitt arbete med manus till Riksteaterföreställningen Väckarklocka: jubileumsversionen. Jag gjorde både och – även om veckan kom att överskuggas av hot, hat och våld. Från och med imorgon tar jag några veckors semester. Det kommer att ta tid att smälta upplevelserna, jag kommer att behöva prata mycket med andra som var där och var med. Men jag bär också med mig rösterna från de fantastiska aktivister som jag intervjuade under veckan. Och tänker på att för många verkar det som att upplevelserna i Almedalen i år blev just en väckarklocka. Det är dags för folkvalda och för civilsamhället att driva på för att ändra det i lagstiftning och praxis som behöver ändas för att vi ska kunna skydda demokratin.

 

Jag lyssnar efter väckarklockor

Under veckan som gått har jag delat denna efterlysning i sociala medier:

Har det funnits någon avgörande ”väckarklocka-signal” i ditt liv? Kanske gjorde den att du valde att gå från att vara åskådare till att engagera dig för förändring i någon fråga?

Under våren 2019 kommer Riksteatern turnera med en pjäs som tar avstamp i rösträttskämpen Elin Wägners kända debattbok Väckarklocka. Till föreställningen ”Väckarklocka – jubileumsversionen” vill jag och min med-dramatiker Katarina Bonnevier skapa en väv av samtida röster och Elin Wägners röst.

Vill du dela med dig av en berättelse? Skriv kort eller långt i vår enkät. Jag och regissören Maria Löfgren söker också dig som vill bli intervjuad om engagemang.

Har du erfarenhet av kamper som kämpats bortom rubriker och annan uppmärksamhet? Som kanske kännetecknats av att navigera inom byråkrati eller helt oglamoröst sträva på med ett föreningsarbete? Vi vill gärna skildra sådan kamp också. Berätta gärna!

/Gunilla Edemo

www.formular.riksteatern.se/vackarklocka

 

Med rättvisekamper i vårljuset

Just nu vräker snön ned, kylan har kommit men även vårljuset. På mitt kontor i Kärrtorp jobbar jag med att förbereda mig inför intervjuer som jag ska göra med feminister i föreningslivet och inom partipolitiken runt om i landet. Intervjumaterialet ska användas i produktionen Väckarklocka – jubileumsversionen för Riksteatern. Regissör är Maria Löfgren och min med-dramatiker heter Katarina Bonnevier. Tillsammans med en ensemble om fyra skådespelare ska vi genom en devising-process skapa en föreställning som firar (och sörjer!) de feministiska kamperna. Premiär våren 2019, med anledning av att det i maj nästa år är hundra år sedan som Riksdagen klubbade beslutet om kvinnors rösträtt. En devising-process betyder att vi inte kommer att ha någon färdig pjäs när repetitionerna börjar i slutet av detta år, utan att vi kommer att utgå från ett förhoppningsvis rikt men spretigt material, under ledning av regissören improviserar och diskuterar vi oss fram till en gestaltning som vi vill möta publiken med. Vår historiska utgångspunkt är Elin Wägners idéroman Väckarklocka som utkom 1941.

Nyligen var jag på vernissage för vandringsutställningen 100% kamp som nu står på Historiska Museet i Stockholm. Att mingla med funkisaktivister, feminister, hbtq-aktivister, antirasister i de storslagna rummen på Historiska Museet kändes i sig historiskt! Utställningen handlar om de många rättighetskampernas Sverige. Den handlar om kamp för rätten att rösta och rätt till lika lön för lika arbete. Om kam för rätten till sitt språk. Om rätt till bostad och skolgång. Om rätt till historia, trygghet och säkerhet. Om rätt att utöva religion. Om rätt att ta plats i det offentliga rummet. Om att ingen människa ska utsättas för diskriminering, våld eller hot. Utställningen ingår i projektet Heterogena kulturarv, ett fantastiskt projekt som jag har fått följa på ett hörn genom att jag ingått i en av referensgrupperna. Inom projektet produceras också böcker. Nyligen kom jag överens med projektledarna Anna Furumark och Mikael Eivergård om att jag ska skriva en text om barnrättskamp – närmare bestämt om när jag var fem år och föräldraföreningen på lekskolan (det hette så då, det var sjuttiotal och förskola fanns inte än) där jag gick stämde Stockholms kommun. Mer om det framöver.

Det ser ut som att det främsta temat för mig denna vår blir kamperna, deras historia och nutid. Och höstens stora rörelse #metoo följer med in i våren – det som hände har givit upphov till en mängd (hoppfulla och inspirerande!) samtal och möten för mig liksom för många av oss som arbetar med jämlikhetsfrågor. Jag blev till exempel varmt berörd av att möta en privatteaterensemble i ett reflekterande samtal om humor, gestaltning, organisationskultur, förändringsarbete, #metoo och civilkurage. I det samtalet hänvisade jag till amerikansk forskning som jag läst om och som jag tycker bekräftar mina egna erfarenheter från att processleda förändringsarbete inom scenkonstorganisationer i Sverige. Jag har erfarit att när fokus ligger på offer-förövare och enbart stannar vid juridiska perspektiv, så riskerar arbetet att bli kontraproduktivt. Något som däremot kan fungera väl är att även fokusera på det som kallas ”bystander training” alltså hur en som tredje person kan ingripa när en blir vittne till händelser som tangerar eller passerar integritetsgränser. Läs om det i den här artikeln i NY Times

Den tionde mars är det dags för den andra nypremiären av Hetero: improviserad humor för heterosexuella och deras vänner på Improvisationsstudion i Stockholm. Ett år har gått sedan vår första premiär och det ska bli spännande att träffa ensemblen igen och repa upp den. Jag har regisserat, på scenen står Elin Almén, Lotta Malmhester och Ami Hallberg Pauli. Producent är Sara Beer. I nästa vecka ger vi oss ut på golvet och undersöker vad vi vill förändra och utveckla innan den ska möta publik igen.

Anteckningar midvintertid

Under hösten som gick och som blev till en hittills ganska mild vinter så avslutade jag mitt uppdrag inom projektet Breaking barriers – i och med att jag skrev klart en text om improvisationsteater och digitalitet.  ”Acting the digital: en resekrönika om att chatta med kroppen” handlar om några släktskap mellan å ena sidan möten på scengolvet i improviserad teater och å andra sidan informella möten i sociala medier. Detta tema utforskade jag och två kollegor tillsammans med en grupp unga tjejer i Gävle i somras.

Jag har också haft förtroendet att fortsätta processleda kunskapsreflektion tillsammans med anställda vid RFSU Stockholm.

Övrig tid har mest ägnats åt mitt eget skrivande (mer om det framöver). Snart blir det några veckors ledigt. Året 2017 avslutar jag med fem dagars tystnad och reflektion på Lila shala i Visby.

Goda helger, gott slut och gott nytt!

Min berättarhöst

En av de röda trådarna i mitt, ofta till synes spretande, arbete handlar om berättande. Efter att ha sagt farväl till sommaren  har jag ägnat mig  åt att slutföra fortbildningen Att leda samverkan vid Uppsala universitet. En aspekt av samverkan handlar om berättelser. Det finns en stor kraft i att berätta och lyssna till berättelser och skapa nya gemensamma berättelser för att kunna hantera sådana komplexa samhällsproblem som inte går att lösa bara genom linjär planering. Samtidigt repeterar jag tillsammans med ensemblen vid Improvisationsstudion inför nypremiären av föreställningen Hetero – improviserad humor för heterosexuella och deras vänner 23 september. Den föreställningen bygger på ensemblens och publikens berättelser om att leva heterosexuella liv. Projektet Breaking Barriers fortsätter också, det har gått in i redovisningsfas och jag bidrar med texter som handlar om hur berättande och berättelser kan skapa rörelser som kan förändra.

Ett alldeles särskilt inspirerande uppdrag hade jag i slutet av augusti då jag fick förtroendet att processleda en grupp lärare och professorer vid Konstfack genom två dagars reflektioner kring rollen som handledare i konstnärlig utbildning. Vi arbetade med gruppens egna berättelser om komplexa och ibland utmanande handledningssituationer.

Om inte allt för länge hoppas jag att det blir tid för mig att ägna mig åt eget berättande i form av dramatiskt skrivande. Mer om det framöver!

Jobbsommar i digitala och fysiska rum

Nu vibrerar sommaren. Juli månad bjuder mig på en mix av ledighet och jobb. Det större åtagande som jag har just nu är som konsult inom projektet Breaking Barriers, ett forskningsprojekt som genom deltagarprocesser utforskar unga människors inflytande i digitala och fysiska rum. I ett tätt samarbete med projektledaren Pernilla Glaser och regissören Reine Lööf förbereder jag ett sommarläger för tolv unga tjejer i Borlänge (EDIT: lägret är flyttat till Gävle). Tillsammans med deltagarna ska vi, med hjälp av helt analoga teatermetoder, forska kring deras liv i digitala rum. Så här mitt uppe i processen har jag inte ännu tillgång till alla ord jag skulle behöva för att kunna beskriva detta arbete som gör att mina  horisonter utmanas och utvidgas i ett enormt tempo. Jag får helt enkelt återkomma. För den som är på Almedalsveckan finns möjlighet att höra mer om projektet vid ett seminarium imorgon: Hur kan ungas möjlighet till samhällsinflytande ökas? Värdar för projektet är Rise Interactive, samarbetsparter är RATS Teater och Foajé X.

Varje år gör jag några uppdrag bro bono. Under juni månad arbetade jag, både från Stockholm och på plats i Visby, med att hjälpa till med alla förberedelser inför Almedalsveckan på Lila shala. I år är det fjärde året vi håller denna mötesplats öppen under Almedalsveckan. Första året var 2014 och det året hade Svenskarnas parti demonstrationstillstånd. Lila shala kom då att bli en viktig plats för trygghet och återhämtning för aktivister och jämlikhetsprofessionella som på olika sätt var utsatta för uttalade eller outtalade hot på grund av högerextremas närvaro. I år, när läget är än mer smärtsamt, fortsätter vi att tillsammans med våra vänner skapa ett rum där alla goda krafter får möjlighet att återhämta sig och fylla på med det som vi behöver.

I år har flera arrangörer valt att ställa in sin medverkan under Almedalsveckan på grund av nazisternas närvaro. Jag har stor respekt för allas val och för den omsorg om säkerheten som krävs, framför allt från de av oss som är måltavla för nazisters hot och våld. Efter mycket övervägande så valde vi som är engagerade i Lila shala att hålla mötesplatsen öppen även i år. Visby är en stad, några av oss lever och verkar här året om. Jag inspireras av Mariancila Kim som driver Lila shala, hon använder de resurser hon har för att bidra till alla som arbetar ideellt och professionellt för att göra världen mer jämlik och hållbar. Är du Almedalen just nu, varmt välkommen till Södertorg 17!

Jag vill också passa på att länka till min tidigare arbetsplats Riksteatern. Mina tidigare kollegor har gjort en träffande satirisk gestaltning av hur den interna arbetsprocess skulle kunnat sett ut som ledde fram till det obegripliga ställningstagandet att ge nazister utrymme på en arena som handlar om demokrati. Läs om bakgrunden och se sketchen här.

Tidigare uppdrag denna vår – alltså allt det där som jag sysslade med medan den här vibrerande sommaren sakta närmade sig – har haft den gemensamma nämnaren att de handlat om praktisk kunskap. Jag har mött yrkesaktiva i både slutna och offentliga samtal. Någon gång har jag föreläst helt själv, men oftare har det varit dialoger. Min magisterexamen i Den praktiska kunskapens teori har jag med mig i bagaget. Är så glad över alla möjligheter jag får att kunskapa kring dilemman och yrkeskunnande tillsammans med professionella inom olika yrken! Under våren har jag mött bland annat frilanskollegor inom branschorganisationen Mångfaldsföretagarna, utbildare inom RFSL Stockholm, skådespelare och teaterpedagoger i den fria teatergruppen Zeppelin, fackligt engagerade kostymdesigners i Teaterförbundets normkreativa arbetsgrupp