Under det här första kvartalet av mitt (nygamla) frilansliv har jag varit djupt försjunken i två olika världar – två scenkonstproduktioner som båda hade sina premiärer under mars månad.
Den 2 mars var det premiär för Rapport från ett omklädningsrum, i regi av Carl Olof Berg, vid Västmanslands teater. Föreställningen turnerar just nu och spelas i omklädningsrum på högstadieskolor och idrottsklubbar runt om i Västmanland. Rapport från ett omklädningsrum fanns inte som pjäs innan repetitionsarbetet startade utan föreställningen skapades av regissören och ensemblen, tillsammans. Jag var dramaturg, vilket innebär att jag fanns med som bollplank och öga utifrån och kunde bistå med research. Materialet var ensemblens egna minnen från omklädningsrum, samtal med ungdomar som går i högstadiet och som tränar olika idrotter. Vi träffade också lärare och idrottsledare, forskare och människor som driver förändringsarbete inom idrott och skola. Vi frågade och människor berättade för oss om sina minnen från omklädningsrum och om hur de tänker om det som sker där. Några skrev korta och långa texter till oss om sina tankar och erfarenheter. Vi läste böcker och artiklar som handlar om kön, makt och våld. Och en rapport av kriminologen Adam Jonsson med titeln Man hör aldrig om killar som bli sexuellt trakasserade var Carl Olofs allra första utgångspunkt när idén till föreställningen föddes, så den fanns med hela tiden och dialoger ur den finns i den färdiga föreställningen. Jag skrev också ett handledningsmaterial till lärare och idrottsledare. Jag är stolt och glad över att ha varit med och bidragit till det poetiskt politiska och sårbara drömspel som kom ut av processen och som just nu möter den unga publiken. Här finns en trailer och ett kort reportage producerat av TV021.
Den 25 mars var det premiär för en helt annan föreställning: Hetero – improviserad humor för heterosexuella och deras vänner som just nu spelas på lördagskvällar på Improvisationsstudion i Stockholm. Det är underhållning med politiska undertoner, en mix av improvisationsteater, stand up och folkbildning. Som regissör fick jag förmånen att arbeta med en fantastisk ensemble bestående av tre skådespelare och en producent. Vi arbetade med en researchprocess utifrån gruppens egna heterosexuella liv, vi läste böcker, såg på film och gick på scenkonst tillsammans. Vi ställde oss frågor om hur heterosexualitet skildras i fin- och populärkultur, hur den upplevs inifrån av kvinnor och män, hur den kan förstås med hjälp av samhällsvetenskap och humaniora. Unikt med projektet är att det görs med stöd av Statens Kulturråd. Det är mycket sällsynt att impro får del av offentliga medel, impro är en folklig teaterform som hämtar sina flesta referenser från populärkulturen. Improviserad teater innebär att varje föreställning är helt unik, samtidigt har jag som regissör tillsammans med gruppen skapat ett format som ger oss och publiken en tydlig form för de frågor vi undersöker. Jag tänker att jag vill återkomma och skriva mer om den här processen längre fram. Men jag har också återvänt till en text om impro som jag var med och skrev för tio år sedan, upptäckte att den håller väl ännu: kursplanen för kursverksamheten vid SIT (en annan fri teatergrupp i Stockholm) ger faktiskt en bra introduktion till vad improviserad teater kan vara.
Efter de här två intensiva konstnärliga resorna, avslutade jag kvartalet med att leda en dags reflekterande och lärande tillsammans med anställda vid RFSU Stockholm. Dagen fick titeln Praktisk kunskap i mellanmänskligt arbete: ”RFSU Stockholms breda utbildningsverksamhet innebär att ni som arbetar här möter människor i olika livssituationer och hanterar komplexa läroprocesser. Med utgångspunkt från era yrkeserfarenheter och med hjälp av vad några olika filosofer har skrivit så ägnar vi en dag åt utforska praktisk kunskap. Jag kommer att berätta om några möjliga sätt att beskriva och prata om den slags kunskap som kan handla om att hantera exempelvis starka känslor, motstånd och etiska dilemman. Du får möjlighet att berätta och reflektera över dilemman i din yrkesvardag.”
Nu ser jag fram emot våren och en något lugnare period. Det blir fler reflekterande samtal med praktiker både i Stockholm och Köpenhamn, uppstart av ett nytt forskningsprojekt som jag ska vara konsult inom, Scenkonstbiennalen i Norrköping där jag ska moderera samtal. Och en hel del annat. Men inte fullt så späckat som under årets första månader. Frilanslivet har, på gott och ont, både arbetstoppar och dalar.