”Att leda samverkan”

Det är rubriken på en fortbildning som jag påbörjat den här veckan. Under ett antal månader ska jag lära mig mer om samverkansprocesser och medborgardialoger, med sikte på att adressera komplexa samhällsproblem.

Jag har arbetat mycket som processledare genom åren och hoppas kunna åta mig fler uppdrag i framtiden som handlar om att leda samverkan mellan olika parter kring det vi på kursen kallar för ”wicked problems”. Det betyder problem som är så komplexa att de förmodligen inte kan lösas, men de behöver hanteras på nyskapande vis – i samverkan mellan många olika parter, över sektorsgränser – för att samhället inte ska slitas isär än mer. Sådan samverkan behövs inom till exempel integration, naturresursförvaltning, samhällsplanering och även kultursektorn.

Kursen, som ges av Uppsala universitet, ger mig möjlighet att både bredda och fördjupa mig inom processledning. Läs mer om den här.

101 sätt att förändra en organisation (och överleva det)

Den här veckan är det release för min och Louise Anderssons bok Feminist från insidan – 101 sätt att förändra en organisation (och överleva det). Det är en handbok som ges ut av organisationen Settings, redaktör är Rebecca Vinthagen och formen är gjord av 2typer.

I förra veckan blev jag, med anledning av boken, intervjuad i webbtidningen Feministiskt Perspektiv.

Vad handlar den om? Louise och jag ville göra en handbok till dig som brinner för rättvisa och demokrati och som arbetar, eller vill arbeta, inom en kulturinstitution. Vi ville berätta något om de möjligheter du har att förändra konsten och samhället när du väljer att omsätta ditt engagemang för rättvisa och demokrati inom en etablerad organisation. På många sätt blev det den handbok vi själva hade velat ha när vi, vid olika tidpunkter i våra yrkesliv, tog steget från att verka som feministiska och queera aktivister och skribenter, till att bli del av en etablerad institution. För att förändring ska bli möjlig behövs både kompromisslösa fristående påverkanskrafter från utsidan och mer diplomatiska aktivister från insidan. Själva har vi valt att i långa perioder verka inom offentligt finansierade organisationer – för att vi har en tilltro till demokratiska uppdrag.
Hur skriva en handbok för en feminist som vill verka från insidan? Vi gick igång på idén att inspireras av managementlitteratur och självhjälpsböcker i språk och form. Den typen av litteratur har ofta som utgångspunkt att individer ska förbättra sig själva för att bli mer framgångsrika och lyckliga inom befintliga system. Ur ett maktkritiskt perspektiv är det en problematisk utgångspunkt – den som är feminist har ofta som perspektiv att det är begränsande strukturer som ska förändras för att alla människor ska få förutsättningar för att leva, verka och göra anspråk på makt. Det är inte normbrytare som ska behöva förbättra sig och anpassa sig för att system ska fungera. Samtidigt är vi också individer och vi lever och verkar i de befintliga strukturerna, även när förändring går långsamt eller till och med åt fel håll. Som individ kan en därför behöva strategier för att göra sin arbetsvardag så schysst som möjligt och samtidigt få större möjligheter att påverka. Vi ville prova att låna tilltal, form och språk från en problematisk genre, ha kul med den och se vad som händer. Självklart finns inga 101 sätt. Det finns förmodligen lika många olika sätt som det finns unika sammanhang. Men några principer och goda råd går ändå att formulera.
Varmt välkommen på release torsdag 20 oktober i Settings nya lokaler vid Hornstull. Hör av dig direkt till Settings om du vill komma och/eller om du vill beställa boken!

Självkritiska normkritiker samtalar

De senaste veckorna har det stormat kring begreppet normkritik, de av oss som har intresse och tid att ta del av kultur- och ledarsidor har märkt av det. Den här debatten berör mig, eftersom jag ägnat så många år av mitt yrkesliv åt att formulera mig kring och praktisera normkritisk pedagogik.

Jag är inte människa att sammanfatta vad som sker medan det sker. Men jag utgår ifrån att stormen i grunden handlar om andra grejer än normkritik som teori och praktik. Jag tror att den handlar om vilken offentligt finansierad kultur vi ska ha. Normkritik – politisk korrekthet – censur – häxprocesser, åsiktskorridorer … det är starka ord i debatten och den komplexa och motsägelsefulla verklighet jag känner från mitt arbete inom kultursektorn framstår i de här texterna som en polariserad och skruvad värld, som i en skrattspegel. Jag tänker att den här argumentationen blir ett sätt att misskreditera kulturinstitutioners arbete. Vilket gör det möjligt att i nästa steg i grunden ifrågasätta kulturpolitiska prioriteringar. Kulturpolitiken är inte ett politikområde där konsensus råder. Det finns olika starka agendor.

Nåväl, för de av oss som verkligen är intresserade av just normkritik som teori, metod och förhållningssätt. Och som gärna vill problematisera vårt eget och andras arbete. Det finns en del klokt formulerat! Jag kan till exempel rekommendera ”Att vända blicken mot sig själv: En problematisering av den normkritiska pedagogiken” av Elisabet Langmann och Niclas Månsson, ur senaste numret av Pedagogisk forskning i Sverige. En text som bidrar med viktig kritik av hur normkritik har kommit att förstås och praktiseras inom skolans område.

Själv vill jag gärna fortsätta tänka kritiskt tillsammans kring makt och normkritik inom kulturens område. Ingen och inget blir någonsin färdigt. Begrepp – som normkritik – kan stelna och behöva lösas upp igen, genom att ifrågasättas.

Ikväll sänds ett avsnitt av UR:s radioprogram Bildningsbyrån där jag och Charlotte Signahl blir intervjuade. Både jag och Charlotte har ett kritiskt förhållningssätt till normkritik. Programmet kommer att ligga kvar på webben och i UR:s app. Lyssna här.

Så kära normkritikens kritiska vänner. Keep up the work och minns att det alltid finns många parallella samtal hela tiden, i många olika sammanhang. Lyssna gärna på programmet och så hoppas jag att vi möts i dialogiska rum snart! Jag vill gärna bli utmanad, i såväl analys som praktik.

 

Kära Riksteatern

Efter nära fem fantastiska år som anställd vid Riksteatern kommer jag att i december åter bli frilans (mer om det snart!). Mina år som Riksteateranställd vill jag fira med att blogga en hyllning till denna folkrörelse.

Genom scenkonst, engagemang och kunskapande vill Riksteatern bidra till att skapa ett bättre samhälle – det är det som gör att det är fantastiskt att arbeta i denna folkrörelses tjänst. Visionen lyder: ”Scenkonst som sätter tankar och känslor i rörelse – för alla, överallt.” 40 000 medlemmar i över 230 riksteaterföreningar bildar Riksteatern som arrangerar, förmedlar, producerar och utvecklar scenkonst. Vart fjärde år är det kongress, då väljs en nationell styrelse som leder organisationen fram till nästkommande kongress.

Under helgen som gick processledde jag Riksteaterns styrelse som samlades på en kursgård och ägnade några intensiva dagar åt att formulera en inriktning för framtiden som bygger på kongressens beslut, på riktlinjerna från kulturdepartementet och såklart styrelsens egen analys av samtidens och framtidens utmaningar. Samtalen handlade således om många olika aspekter av vad Riksteatern är och kan vara. Organisationen har funnits i drygt åttio år, perspektivet i processen var att Riksteatern ska göra skillnad i samtiden och fortsätta finnas och göra skillnad i minst åttio år till.

Bland annat handlade samtalen om hur demokratin idag utmanas av ideologiskt grundade hot- och våldshandlingar som riktas mot individer och grupper. Offentliga samtal, i såväl traditionella som sociala medier, leder ofta till våldsamma uttryck. Fiendebilder skapas och får utbredning. Riksteatern verkar i det här sammanhanget, i ett land som håller på att bli allt mer uppdelat och där det går att leva sitt liv avskilt från människor som har andra erfarenheter och förutsät­tningar än de egna.

Jag blir så inspirerad av att Riksteaterns styrelse förhåller sig modigt och medvetet till samtiden. Att de är tydliga med att scenkonsten ska ge utrymme för en bred och nyanserad palett av mänskliga erfarenheter och perspektiv, uttryck som kan bidra till att skapa centrum av platser och gemenskaper som ofta uppfattas som marginaler, som kan finnas till hands när offentliga samtal tenderar att förenkla och förvränga bilder av vår historia, samtid och framtid.

En styrelse med övertygelse om att konsten och kulturen har kraft att förändra samhället och att kulturupplevelser kan vara ett sammanhållande kitt i en tid av splittring och ideolog­iskt motiverat våld. Det är stort.

På söndagen antog styrelsen två visionära dokument – en verksamhetsinriktning och en jämlikhetsstrategi. De dokumenten ska sedan styra den verksamhet som planeras, genomförs och utvärderas av alla anställda.

Själv blir jag alltså frilans i december, men hoppas att få förtroendet att fortsätta processleda på uppdrag av Riksteatern. Samtidigt som jag också får utrymme att säga ja till andra sammanhang och till mitt eget skrivande. Mer om det snart, som sagt.

 

”Normer, makt och motstånd: ett kalejdoskop”

Det är titeln på min magisteruppsats som äntligen är klar! Jag har skrivit den vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola.

Det är en vetenskaplig essä som undersöker en normkritisk jämlikhetsarbetares praktiska kunnande och yrkesvillkor. I texten beskriver jag några av de komplexiteter som finns i att bedriva ett arbete som utmanar maktordningar i en organisation. Jag skriver om den praktiska klokhet som krävs för att hantera motstånd, starka känslor och våld.

Uppsatsen finns nu publicerad på DiVA och kan laddas ned här.

Den lilla världen och den stora

Våren 2016 har för mig hittills handlat mycket om lokalt engagemang. Så här:

Jag fick en idé och tog initiativ till ett interaktivt offentligt konstverk. Det var ett år sedan. Nu har idén förverkligats! Hitteblomster har kommit till genom ett samarbete med arkitekten och konstnären Katarina Bonnevier och smyckes- och metallhantverkaren Miriam Johannesson. Verket invigs i nästa vecka – den 8:e april – i Bagarmossen centrum. Min förhoppning är att verket kan bidra, i det lilla, till ökad samhörighet och tillit i lokalsamhället. Läs mer om Hitteblomster i lokaltidningen Mitt i Hammarby Skarpnäck.

Jag är sammankallande i valberedningen och en engagerad medlem i Bagarmossen Folkets hus. I januari valdes en helt ny styrelse och föreningen genomgår just nu en intensiv förändringsprocess. En sak som jag hoppas på är att Folkets hus ska bli en ännu viktigare plats för solidaritet och möten med de nya grannar vi får, i och med de krig och konflikter som rasar i världen.

Jag håller på att flytta in i ett nytt kontorskollektiv: Rättviserummet i Kärrtorp. Där kommer jag ha tillgång till ett utrymme för att skriva, tänka och samtala, tillsammans med några frilansare  som vill samarbeta för att främja idéer, kreativitet och engagemang kring rättvisa. Det är i det rummet jag kommer att sitta under de veckor jag tagit tjänstledigt för att färdigställa min magisteruppsats om normkritiskt förändringsarbete.

Lokalt engagemang är just nu mitt sätt att bidra till världen. Krigen i världen, Europas stängda gränser, rasismen, hatbrotten… stort och smärtsamt. Just nu är jag småbarnsförälder och väljer att verka i lokalsamhället där jag bor och att sträva efter att göra mitt barn och andras barn delaktiga. Är inspirerad av barnläkaren och barnrättsaktivisten Lars H Gustafsson som skrivit om att det som kan ge barnen hopp i en värld av våld och orättvisa är att se att deras viktiga vuxna är engagerade för att åstadkomma förändring.

Jag och min familj är dessutom så privilegierade att vi sedan en tid äger ett fritidshus i Östergötland. Just nu är huset en byggarbetsplats. Men så småningom vill vi dela det med fler och vi funderar också på hur vi ska göra det till en plats som kan betyda något för människor som vill bidra till en bättre värld. Vi är inspirerade av våra grannar i bygden som om sommaren utlyser ett stipendium ”för kulturutövare/akademiker som i sitt arbete verkar utifrån normkreativa frågeställningar och perspektiv”. Grannarna, som kallar sig för Hagasessorna eftersom deras hus heter Haga, skriver så här på sin blogg: ”Hagasessorna tror på att dela med sig och en värld med plats för fler. De har inga miljoner men tillgång till en plats med utrymme för både tanke och kropp, ett eget rum att skapa och mötas i.”

Begreppsverkstad

Det är ett ord jag hittade på för några år sen för att ha en samlande rubrik för processer jag leder som syftar till att enas om vilka begrepp en organisation eller en bransch vill använda för att arbeta med förändring.

Jag är praktiker. Ordet begrepp har med verbet gripa att göra. Vi behöver begrepp för att kunna gripa tag om någon aspekt av världen som vi vill forma och förändra. Verkstad är min metafor för detta. Den pekar mot att begrepp inte är statiska utan deras betydelser och användning formas och omformas hela tiden av oss som deltar i ett sammanhang.

Att definiera begrepp är ett pågående kollektivt arbete, som i en verkstad. I en begreppsverkstad kan vi som är praktiker inom ett fält (i mitt fall är det ofta scenkonst) berätta, skriva, läsa och samtala tillsammans. Syftet är att enas om vilka centrala begrepp vi vill använda och vad begreppen ska betyda i just vårt sammanhang. Och inte minst att komma överens om vilka begrepp som vi vill sortera bort, som inte fungerar för våra syften.

Jag använder ofta normkritiska perspektiv. Det är en av anledningarna till att jag vill vara omsorgsfull när jag definierar vad begreppet kritisk betyder. Idéhistorikern Sven-Erik Liedmans artikel på DIK:s blogg är ett viktigt bidrag till en begreppsverkstad. ”Att vara kritisk innebär inte att vara negativ utan att noga pröva grunderna för ett påstående. Kritik är motsatsen till godtrogenhet” skriver han.

Begreppet ”invandringskritisk”, som ofta används för att beteckna rasistiska partier och andra aktörer, blir därför ett orimligt begrepp. Liedman skriver: ”Beteckningen är grotesk. Partier som utmärks av att de vägleds och ger spridning åt vaga rykten, våldsamma generaliseringar och grova fördomar skulle alltså vara kritiska.” Jag instämmer med Liedman. Kritisk är ett centralt och viktigt begrepp för alla som vill tänka självständigt och handla medvetet. ”Invandringskritisk” är ett begrepp jag inte kan använda mig av.

 

Kris, panik och business as usual – praktisk kunskap i att leda förändring

Det här var rubriken på ett föredrag jag höll i maj på en konferens i Rosenbad, med anledning av att Mångfaldskonventionen firar tio år i år. Jag pratade bland annat om förlust och sorg och blickade tillbaka på ett medvetandehöjande och lärandeprojekt som hette Att gestalta kön, som jag arbetade med i tre års tid. Det bedrevs av de fyra högskolor i Sverige som utbildar skådespelare. Vi arbetade normkritiskt med att synliggöra konstnärliga och pedagogiska normer och skapa möjlighet för att göra medvetna konstnärliga och pedagogiska val. På olika sätt fick pedagoger och studenter kritiskt granska sitt eget görande.

Ett aspekt jag ville belysa i mitt föredrag var hur förändring kan innebära förlust av spontanitet. Jag berättade om en reaktion som jag minns från en grupp manliga studenter, pedagoger och chefer i det här projektet. De formulerade sig lite olika, men det jag hörde var ungefär: ”Jag kan inte längre tala och handla spontant. Projektet berövar mig frihet. Plötsligt tänker jag över allt jag säger och gör. Jag vet inte vilka ord jag kan använda, jag vet inte hur mitt beteende kommer att tolkas. Jag tycks plötsligt representera en grupp, jag kan inte längre bara vara jag.”

Samtidigt uttryckte en annan grupp, normbrytare (framför allt kvinnor och transpersoner): ”Det här projektet har givit mig tillgång till spontanitet. För första gången kan jag ge uttryck för mina erfarenheter, mina referenser har gjorts giltiga. Plötsligt kan jag vara mig själv, jag kan skapa och slipper tänka över allt jag säger och gör.”

Min erfarenhet är att detta att tillhöra normen i en organisation, det ger en privilegiet av att kunna vara spontan. Som vit med svenska som modersmål kan jag oftare ge uttryck för mina tankar och idéer utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Jag behöver inte ägna lika mycket energi åt hur jag kommer att uppfattas, som min kollega som rasifieras. Som normbrytare behöver jag däremot tänka över vad jag säger och hur jag säger det, vad jag blottar och hur jag kommer att uppfattas.

En poäng jag ville göra i mitt föredrag var att normkritiskt förändringsarbete kommer att vända upp och ned på den här ordningen, så att normpersoner plötsligt får erfara att vara obekväma och osäkra i tidigare trygga rum. Privilegiet att vara spontan har ofta varit så självklart för oss att vi inte reflekterat över det – det blir synligt först i och med förlusten. Det kanske kan låta som en ganska banal förlust, men min erfarenhet är att den är mycket smärtsam och att mycket tid går åt till att hantera den frustrationen.

Hela konferensen kan ses i efterhand på webben, klicka dig vidare här. Arrangörer var Svenska Unesco-rådet, Kulturrådet och Riksteatern.

Det blir glest mellan blogginläggen numera. Snart är det höst och jag fortsätter mitt arbete på Riksteatern. Jag gör få frilansuppdrag vid sidan av det, men något kommer jag att skriva här framöver om boken Feminist från insidan som jag äntligen är på väg att bli färdig med och som ska komma ut under 2016.

Årstider och existensfilosofi

Den här hösten har gått fort. Jag sprang rakt in i vintern och helgerna. Så där som tid och arbete brukar bete sig när en är vuxen (som föräldraledig på deltid får jag vistas i en annan tidsuppfattning också, när tid är nu och nu och nu).

Hur ska jag på ett meningsfullt sätt sammanfatta vad som hänt just mig denna politiskt dramatiska höst då vi fått en ny regering och ett utlyst (edit: och sedan inställt) extraval? Jag väljer att fokusera på en enskild händelse – ett symposium vid Södertörns högskola där jag medverkade. Rubriken var Existensfilosofins aktualitet idag och jag bidrog med mitt perspektiv som praktiker på några av dagens frågeställningar:

Är existensfilosofin en intressant motkraft i samtidens ekonomiskt präglade utvärderingssamhälle där det levande och rörliga lätt framstår som problem?  Saknar vi en existensfilosofisk diskussion om moraliskt ansvar och om civilkurage? Kan existensfilosofins betoning av lidande som en väsentlig del av den mänskliga existensen vara ett intressant perspektiv i dagens välfärdsapparat?

Jag kommenterade en föreläsning av filosofen Marcia Sá Cavalcante Schuback. Jag tyckte mycket om att hon talade om att ”tänka meningen av motstånd, revolt, kritik och inte minst förändring”. Motstånd, kritik och förändring – det är vad jag jobbat med de senaste femton åren, i olika roller och positioner. Kanske kan det jag arbetat med även förstås som revolt? Jag talade om normkritik som begrepp och praktik. I mitt arbete och min aktivism är normkritiken ett av de perspektiv ur vilket jag kan förstå människors med-varo i världen och detta att vi gör våra relationer så att några av oss får privilegier på andras bekostnad, att några av oss blir utsatta för symboliskt och fysiskt våld.

När jag förberedde min medverkan på symposiet så upptäckte jag att Världsfilosofins dag infaller den 20:e november. Det är samma dag som Transgender day of remembrance – en dag då vi minns och hedrar alla transpersoner som under året som gått blivit mördade på grund av mänsklighetens våldsamma behov av att upprätthålla normer för kön. Jag tycker om att de här dagarna sammanfaller, jag vill se det som en uppfordran till världsfilosofin att ta sig an och försöka förstå såväl våldet mot transpersoner som hbtq-rörelsens motstånd, revolt, kritik. Och jag vill se det som en uppmaning till oss som är aktiva i hbtq-rörelsen att närma oss existensfilosofi. Hur kan sociala rörelser göra motstånd, utifrån det som Marcia talade om som ”existensen som ett verb”? Det fortsätter jag gärna att samtala om.

Marcia har publicerat hela sitt föredrag här, för den som är intresserad.

Höst i luften

Jag har några dagar kvar innan jag återgår till mitt arbete som dramaturg vid Riksteatern. Dem ägnar jag åt en hemtenta i Praktisk kunskap, en utbildning jag tar på deltid. Just nu njuter jag av att det blivit lite svalare i luften så att jag förmår fördjupa mig i reflektioner kring min yrkeserfarenhet.

Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola skapar möten mellan olika kunskapsformer: praktik och teori, konst och vetenskap. Vi som är studenter får utforska, medvetandegöra och vidareutveckla vår praktisk kunskap inom arbetslivet. Det är kort sagt en fantastisk möjlighet! Jag önskar att fler som arbetar inom mellanmänskliga yrken fick den. Läs mer här.

Den 25 augusti är jag åter anställd i folkrörelsens  Riksteaterns tjänst. Det betyder att under hösten är mitt utrymme för att ta frilansuppdrag mycket begränsat. Som vanligt bistår jag gärna i den mån jag kan  med att rekommendera någon annan konsult som kan åta sig ditt uppdrag.