Archive for the 'Okategoriserade' Category

Den här veckan är det release för min och Louise Anderssons bok Feminist från insidan – 101 sätt att förändra en organisation (och överleva det). Det är en handbok som ges ut av organisationen Settings, redaktör är Rebecca Vinthagen och formen är gjord av 2typer.

I förra veckan blev jag, med anledning av boken, intervjuad i webbtidningen Feministiskt Perspektiv.

Efter nära fem fantastiska år som anställd vid Riksteatern kommer jag att vid årsskiftet åter bli frilans (mer om det snart!). Mina år som Riksteateranställd vill jag fira med att blogga en hyllning till denna folkrörelse.

Genom scenkonst, engagemang och kunskapande vill Riksteatern bidra till att skapa ett bättre samhälle – det är det som gör att det är fantastiskt att arbeta i denna folkrörelses tjänst. Visionen lyder: ”Scenkonst som sätter tankar och känslor i rörelse – för alla, överallt.” 40 000 medlemmar i över 230 riksteaterföreningar bildar Riksteatern som arrangerar, förmedlar, producerar och utvecklar scenkonst. Vart fjärde år är det kongress, då väljs en nationell styrelse som leder organisationen fram till nästkommande kongress.

Under helgen som gick processledde jag Riksteaterns styrelse som samlades på en kursgård och ägnade några intensiva dagar åt att formulera en inriktning för framtiden som bygger på kongressens beslut, på riktlinjerna från kulturdepartementet och såklart styrelsens egen analys av samtidens och framtidens utmaningar. Samtalen handlade således om många olika aspekter av vad Riksteatern är och kan vara. Organisationen har funnits i drygt åttio år, perspektivet i processen var att Riksteatern ska göra skillnad i samtiden och fortsätta finnas och göra skillnad i minst åttio år till.

Bland annat handlade samtalen om hur demokratin idag utmanas av ideologiskt grundade hot- och våldshandlingar som riktas mot individer och grupper. Offentliga samtal, i såväl traditionella som sociala medier, leder ofta till våldsamma uttryck. Fiendebilder skapas och får utbredning. Riksteatern verkar i det här sammanhanget, i ett land som håller på att bli allt mer uppdelat och där det går att leva sitt liv avskilt från människor som har andra erfarenheter och förutsät­tningar än de egna.

Jag blir så inspirerad av att Riksteaterns styrelse förhåller sig modigt och medvetet till samtiden. Att de är tydliga med att scenkonsten ska ge utrymme för en bred och nyanserad palett av mänskliga erfarenheter och perspektiv, uttryck som kan bidra till att skapa centrum av platser och gemenskaper som ofta uppfattas som marginaler, som kan finnas till hands när offentliga samtal tenderar att förenkla och förvränga bilder av vår historia, samtid och framtid.

En styrelse med övertygelse om att konsten och kulturen har kraft att förändra samhället och att kulturupplevelser kan vara ett sammanhållande kitt i en tid av splittring och ideolog­iskt motiverat våld. Det är stort.

På söndagen antog styrelsen två visionära dokument – en verksamhetsinriktning och en jämlikhetsstrategi. De dokumenten ska sedan styra den verksamhet som planeras, genomförs och utvärderas av alla anställda.

Själv blir jag alltså frilans vid årsskiftet, men hoppas att få förtroendet att fortsätta processleda på uppdrag av Riksteatern. Samtidigt som jag också får utrymme att säga ja till andra sammanhang och till mitt eget skrivande. Mer om det snart, som sagt.

Våren 2016 har för mig hittills handlat mycket om lokalt engagemang. Så här:

Jag fick en idé och tog initiativ till ett interaktivt offentligt konstverk. Det var ett år sedan. Nu har idén förverkligats! Hitteblomster har kommit till genom ett samarbete med arkitekten och konstnären Katarina Bonnevier och smyckes- och metallhantverkaren Miriam Johannesson. Verket invigs i nästa vecka – den 8:e april – i Bagarmossen centrum. Min förhoppning är att verket kan bidra, i det lilla, till ökad samhörighet och tillit i lokalsamhället. Läs mer om Hitteblomster i lokaltidningen Mitt i Hammarby Skarpnäck. (EDIT: DN:s blogg skrev om invigningen, läs det här).

Jag är sammankallande i valberedningen och en engagerad medlem i Bagarmossen Folkets hus. I januari valdes en helt ny styrelse och föreningen genomgår just nu en intensiv förändringsprocess. En sak som jag hoppas på är att Folkets hus ska bli en ännu viktigare plats för solidaritet och möten med de nya grannar vi får, i och med de krig och konflikter som rasar i världen.

Jag håller på att flytta in i ett nytt kontorskollektiv: Rättviserummet i Kärrtorp. Där kommer jag ha tillgång till ett utrymme för att skriva, tänka och samtala, tillsammans med några frilansare  som vill samarbeta för att främja idéer, kreativitet och engagemang kring rättvisa. Det är i det rummet jag kommer att sitta under de veckor jag tagit tjänstledigt för att färdigställa min magisteruppsats om normkritiskt förändringsarbete.

Lokalt engagemang är just nu mitt sätt att bidra till världen. Krigen i världen, Europas stängda gränser, rasismen, hatbrotten… stort och smärtsamt. Just nu är jag småbarnsförälder och väljer att verka i lokalsamhället där jag bor och att sträva efter att göra mitt barn och andras barn delaktiga. Är inspirerad av barnläkaren och barnrättsaktivisten Lars H Gustafsson som skrivit om att det som kan ge barnen hopp i en värld av våld och orättvisa är att se att deras viktiga vuxna är engagerade för att åstadkomma förändring.

Jag och min familj är dessutom så privilegierade att vi sedan en tid äger ett fritidshus i Östergötland. Just nu är huset en byggarbetsplats. Men så småningom vill vi dela det med fler och vi funderar också på hur vi ska göra det till en plats som kan betyda något för människor som vill bidra till en bättre värld. Vi är inspirerade av våra grannar i bygden som om sommaren utlyser ett stipendium ”för kulturutövare/akademiker som i sitt arbete verkar utifrån normkreativa frågeställningar och perspektiv”. Grannarna, som kallar sig för Hagasessorna eftersom deras hus heter Haga, skriver så här på sin blogg: ”Hagasessorna tror på att dela med sig och en värld med plats för fler. De har inga miljoner men tillgång till en plats med utrymme för både tanke och kropp, ett eget rum att skapa och mötas i.”

Det här var rubriken på ett föredrag jag höll i maj på en konferens i Rosenbad, med anledning av att Mångfaldskonventionen firar tio år i år. Jag pratade bland annat om förlust och sorg och blickade tillbaka på ett medvetandehöjande och lärandeprojekt som hette Att gestalta kön, som jag arbetade med i tre års tid. Det bedrevs av de fyra högskolor i Sverige som utbildar skådespelare. Vi arbetade normkritiskt med att synliggöra konstnärliga och pedagogiska normer och skapa möjlighet för att göra medvetna konstnärliga och pedagogiska val. På olika sätt fick pedagoger och studenter kritiskt granska sitt eget görande.

Ett aspekt jag ville belysa i mitt föredrag var hur förändring kan innebära förlust av spontanitet. Jag berättade om en reaktion som jag minns från en grupp manliga studenter, pedagoger och chefer i det här projektet. De formulerade sig lite olika, men det jag hörde var ungefär: ”Jag kan inte längre tala och handla spontant. Projektet berövar mig frihet. Plötsligt tänker jag över allt jag säger och gör. Jag vet inte vilka ord jag kan använda, jag vet inte hur mitt beteende kommer att tolkas. Jag tycks plötsligt representera en grupp, jag kan inte längre bara vara jag.”

Samtidigt uttryckte en annan grupp, normbrytare (framför allt kvinnor och transpersoner): ”Det här projektet har givit mig tillgång till spontanitet. För första gången kan jag ge uttryck för mina erfarenheter, mina referenser har gjorts giltiga. Plötsligt kan jag vara mig själv, jag kan skapa och slipper tänka över allt jag säger och gör.”

Min erfarenhet är att detta att tillhöra normen i en organisation, det ger en privilegiet av att kunna vara spontan. Som vit med svenska som modersmål kan jag oftare ge uttryck för mina tankar och idéer utan att först tänka igenom vad jag ska säga. Jag behöver inte ägna lika mycket energi åt hur jag kommer att uppfattas, som min kollega som rasifieras. Som normbrytare behöver jag däremot tänka över vad jag säger och hur jag säger det, vad jag blottar och hur jag kommer att uppfattas.

En poäng jag ville göra i mitt föredrag var att normkritiskt förändringsarbete kommer att vända upp och ned på den här ordningen, så att normpersoner plötsligt får erfara att vara obekväma och osäkra i tidigare trygga rum. Privilegiet att vara spontan har ofta varit så självklart för oss att vi inte reflekterat över det – det blir synligt först i och med förlusten. Det kanske kan låta som en ganska banal förlust, men min erfarenhet är att den är mycket smärtsam och att mycket tid går åt till att hantera den frustrationen.

Hela konferensen kan ses i efterhand på webben, klicka dig vidare här. Arrangörer var Svenska Unesco-rådet, Kulturrådet och Riksteatern.

Det blir glest mellan blogginläggen numera. Snart är det höst och jag fortsätter mitt arbete på Riksteatern. Jag gör få frilansuppdrag vid sidan av det, men något kommer jag att skriva här framöver om boken Feminist från insidan som jag äntligen är på väg att bli färdig med och som ska komma ut under 2016.

Jag har några dagar kvar innan jag återgår till mitt arbete som dramaturg vid Riksteatern. Dem ägnar jag åt en hemtenta i Praktisk kunskap, en utbildning jag tar på deltid. Just nu njuter jag av att det blivit lite svalare i luften så att jag förmår fördjupa mig i reflektioner kring min yrkeserfarenhet.

Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola skapar möten mellan olika kunskapsformer: praktik och teori, konst och vetenskap. Vi som är studenter får utforska, medvetandegöra och vidareutveckla vår praktisk kunskap inom arbetslivet. Det är kort sagt en fantastisk möjlighet! Jag önskar att fler som arbetar inom mellanmänskliga yrken fick den. Läs mer här.

Den 25 augusti är jag åter anställd i folkrörelsens  Riksteaterns tjänst. Det betyder att under hösten är mitt utrymme för att ta frilansuppdrag mycket begränsat. Som vanligt bistår jag gärna i den mån jag kan  med att rekommendera någon annan konsult som kan åta sig ditt uppdrag.