Gunilla Edemo

Igår avslutades politikerveckan i Almedalen. För mig och många som är aktiva i civilsamhällets organisationer, är denna vecka en helt unik möjlighet att möta varandra och våra folkvalda och bidra till samhällsutveckling. Med relativt små medel går det faktiskt att bedriva påverkansarbete som gör skillnad.

Genom att jag under veckan umgåtts, inte bara med kollegor och uppdragsgivare i min egen bransch, utan också med vänner som arbetar med påverkansarbete inom funktionshinderpolitik, sexualpolitik, hiv-preventionspolitik, alkoholpolitik, arbetsmarknadspolitik så får jag ovärderliga inblickar i områden som engagerar mig som medborgare, även om jag inte arbetar med dem dagligen. Jag blir så peppad av hur den här veckan varje år bidrar till min möjlighet att förstå vad som sker i samhället ur bredare perspektiv än de jag har närmast till hands i min arbetsvardag.

En daglig aktivitet under veckan som jag verkligen uppskattat är den digitala talk-showen God morgon Almedalen, #GMA12, som produceras av JMW Kommunikation:

Varje morgon mellan klockan 8-9 ger vi våra kommentarer till det som händer i Almedalen. Syftet med våra sändningar är att vi vill göra fler delaktiga i det som sker under Politikerveckan för att på sikt inspirera fler till deltagande och engagemang. Politikerveckan handlar om möten, vi vill bjuda på dem även digitalt.

Upphovspersonerna och programledarna, Brit Stakston och Joakim Jardenberg, bedriver något jag vill pröva att kalla för icke-våldsjournalistik. De är transparenta med sina egna drivkrafter, de är generösa med att uttrycka uppskattning och ställer nyfikna frågor så att människorna de talar med får komma fram i sin egen rätt. Deras förhållningssätt skapar mer jämbördiga samtal än vad jag är van vid från journalistiken. Som jag minns min egen journalistutbildning från 00-talet så fanns där i grunden förgivettagandet om att den jag intervjuade var ett objekt för att skapa en intressant journalistisk produkt och att jag skulle eftersträva neutralitet. #GMA12 gör något helt annat. För mig som tittare ger det en möjlighet att också vara bli delaktig, snarare än att förbli en passiv konsument. Glädjande nog ligger sändningarna kvar på webben och upphovspersonerna har även utlovat att det blir en #GMA13.

Något jag velat se mer av under veckan är seminarier som arbetar lika aktivt med formen och förhållningssättet som #GMA12 gör. När jag kryssade runt och lyssnade till några av veckans drygt 1800 intressanta programpunkter, så reflekterade jag över hur det kommer sig att så få arrangörer tänker igenom hur de vill gestalta det innehåll som de brinner för. Även seminarier producerade av konstnärliga organisationer tycks genomföras utan medvetna val kring gestaltning. Ett undantag var Riksutställningars inspirerande mötes- och debattkoncept Debattle och Parolado. Och såklart TEDxAlmedalen! De som var på plats i den lilla trädgården säger att det var en magisk kväll. Jag lyckades inte knipa någon plats i år, men tittar med stor behållning i efterhand på webben.

Min egen insats som arrangör var en antirasistisk meditation som jag genomförde tillsammans med min partner Louise Andersson, meditationsläraren Charlotte Signahl och yogastudion Lila Shala. På kvällen under Sverigedemokraternas dag i Almedalen ville vi erbjuda

…en möjlighet att under en timme samla kraft för att fortsätta (eller starta) den kamp som du väljer att göra till din. Vi önskar att bidra till att omskapa eventuella frustrationer från just den här dagen, till kraft att arbeta konstruktivt under en intensiv Almedalsvecka i Visby, liksom under andra veckor av året.

Varmt tack till er som deltog i meditationen, både på plats i Visby och på andra platser!

Våren är, för många av oss som har turen att ha anställning eller uppdrag inom kultursektorn, en hektisk tid. I mitt arbete som dramaturg vid Riksteatern är det just nu mycket som ska slutföras (därför hann jag till exempel inte med att blogga i april). Något av det allra häftigaste jag får vara med om denna hektiska vår är projektet LÄNK.

Länk är nyskriven dramatik för skolor och unga amatörensembler (15-20 år). Riksteatern har beställt pjäser av fem av landets hetaste dramatiker och ger skol- och amatörensembler möjlighet att sätta upp nya pjäser, specialskrivna för dem. Länk är tänkt att fungera som en bro mellan skolan, unga amatörteatrar och den professionella teatervärlden. Skolklasser och amatörteatergrupper får möjlighet att spela sin föreställning på sin ort samt på en professionell teaterscen i samband med en regional festival. Ett antal läns-, regions- och stadsteatrar ställer lokaler och personal till förfogande för medverkande ensembler. Genom coaching, workshops och möten får unga ensembler kunskap om den professionella teaterns arbetssätt och villkor.

Att möta de här unga skådespelarna och deras lärare och ledare, har för mig varit helt omtumlande. När jag ser dem spela och pratar med dem om det passionerade arbete de gör, så kommer jag i kontakt med den drivkraft och kärlek till teater som gjorde att jag själv en gång började med scenkonst. Det är långt ifrån alltid som jag idag i mitt arbete har kontakt med den där kärleken. Och det är inte heller alltid som jag, när jag sitter i en teatersalong, upplever att de som står på scenen framför mig verkligen vibrerar av lusten att berätta något för mig. Därför blir jag nästan hög av att uppleva Länk!

Än är Länk 2012 inte slut. Nästa helg är det dags för den avslutande nationella Länk-festivalen i Hallunda, huset kommer att fyllas av unga skådespelare från hela landet som spelar för varandra. Veckan därpå är det dags för Scenkonstbiennal för barn och unga i Lund, där vi har ett seminarium om projektet och presenterar de dramatiker som kommer att skriva inför nästa omgång 2014.

Normkritiskt förändringsarbete organiseras ofta i projektform, på gott och på ont. Ett annorlunda förhållningssätt är att hoppa över projektfasen och helt enkelt satsa på att göra normkritisk reflektion till en del av arbetsvardagen i den organisation man vill utveckla eller förändra.

Under februari har jag haft förmånen att starta ett sådant arbete tillsammans med ett kollegium vid en konstnärlig högskola. Prefekten vid detta kollegium har gjort valet att inrätta en återkommande tid för reflektion, som han kallar Det reflekterande rummet. Det är inget projekt utan ett nytt arbetssätt, som är tänkt att bli ett permanent inslag i arbetsvardagen för de här erfarna högskolelärarna. Syftet är att ge dem återkommande möjligheter att ställa frågor till den egna och varandras pedagogiska praktik och genom det utveckla fler möjligheter att handla medvetet.

Detta uppdrag är mitt första samarbete med arbetslivsforskaren och språkvetaren Ingela Josefson. Genom mötet med Ingela och hennes forskningsområde Praktisk kunskap, har mitt arbete kommit att mer och mer influeras av filosofi. Ingela är särskilt inspirerad av Aristoteles och hans tankar kring praktisk visdom. Så här skriver hon om Aristoteles i sin bok Läkarens yrkeskunnande (1998):

Vilka är de problem som människan möter i sitt liv och hur skall hon möta dem? Frågan antyder att det rör sig om problem, ofta dilemman, där det inte finns några enkla lösningar. Det krävs ett stort mått av gott omdöme för att komma tillrätta med livets oförutsägbarhet.

Tillsammans introducerade Ingela och jag kollegiet till ett reflekterande arbetssätt som bygger på att beskriva dilemman från det egna yrkesutövandet. Dessa dilemman kan vi sedan reflektera över tillsammans ur olika normkritiska perspektiv. Syftet är att ge var och en möjligheter att upptäcka och utveckla fler sidor av sitt praktiskt kunnande.

Förutom detta frilansuppdrag så har februari för mig handlat om ett intensivt arbete i min nya anställning som dramaturg på Riksteatern. Mer om detta senare. Om du vill kontakta mig i denna nya roll, hittar du mina kontaktuppgifter här!

Jag medverkar i en ny rapport från Tema Likabehandling som handlar om
att utbilda för lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet (läs
mer och ladda ned rapporten här). Anna Tengqvist, som sammanställt
rapporten, säger så här om vad som krävs för att åstadkomma varaktig
förändring i en organisation:

… framförallt behöver utgångspunkten vara det normkritiska
perspektivet. Vi behöver fokusera mer på att förändra normer och sätt
att organisera arbetslivet än att sträva efter en förändring av
utsatta grupper.

Jag medverkar med en modell över olika typer av utbildningsinsatser som syftar till lika rättigheter och möjligheter i arbetslivet. Jag använder den ofta som en av  mina utgångspunkter när jag föreläser och utbildar, därför är jag glad att den nu också finns i tryckt form!

Jag har utvecklat modellen i dialog med mina kollegor, både praktiker och forskare, i det Queerpedagogiska nätverket som jag tillhör sedan 2007. Den bygger på vårt samarbete med Kevin Kumashiro och de pedagogiska teorier och praktiker som han generöst delat med sig av när vi besökt honom vid Centre for Anti Opressive Education i Chicago och när han varit i Sverige (läs mer om Kevins arbete här).

Den här månaden har jag läst kultursidorna i Helsingborgs Dagblad med stort intresse. Det började med att Kristian Lundberg skrev om mäns våld mot kvinnor och möttes av en våg av hat. Sedan skrev författaren Mats Söderlund om att närma sig smärtpunkter: ”ett viktigt steg mot förändring är att se sin egen delaktighet. Även om det är svårt.” Den process han beskriver är för mig vad normkritisk pedagogik handlar om.

Häromdagen när jag föreläste om normkritik vid en myndighet så fick jag, precis innan det var dags att avsluta, några frågor: ”är den inte svårsåld, normkritiken? Får du några uppdrag? Vill folk lyssna, vill de förändras?”. Det är relevanta frågor. Jag har fått dem flera gånger tidigare, men nu hörde jag dem som om de var nya. Jag ville välja mina ord omsorgsfullt och svarade lite dröjande både ja och nej. Att min erfarenhet är att många människor värjer sig medan andra faktiskt vill gå in i smärtpunkter. De vill stå ut med självreflektion därför att de vill något som är så mycket större än dem själva.

Mats Söderlunds artikel berör mig för att den berättar något viktigt om att människor som finns mitt i normens öga kan längta efter mening, efter att bidra på riktigt. Och jag tänker att det ställer krav på mig som normkritisk pedagog. För människors beredskap för att anta utmaningar beror såklart också på hur jag lyckas möta dem i min roll som utbildare. Konstnären Andrea Fraser talar om ”the painful position”, jag lånar det begreppet för att benämna den frustration som privilegierade människor kan uppleva och uttrycka över att befinna sig i överläge i en orättvis värld. Som utbildare vill jag kunna uttrycka empati med människor i en stund när de (kanske för första gången) befinner sig i den där punkten. När de ser sina egna privilegier och/eller sin egen underordning i ett större system.

Normkritisk reflektion kan vara en sårbar process. Vad en människa bör göra av sin (nya) medvetenhet, hur hon ska handla, det kan ingen annan tala om för henne. Min egen erfarenhet är att det krävs en hel massa tillit för att jag, från det att jag fått en insikt, ska våga ge mig vidare in i ett sökande och prövande av vad jag skulle vilja göra med den. Hur vill jag handla i stort och smått för att ta ansvar för mina egna privilegier? Hur vill jag utmana  maktrelationer som begränsar mig själv och/eller andra människor?

Jag föreställer mig att jag delar den här erfarenheten av sårbarhet med många människor. Därför vill jag gärna bidra till att bygga tillit när jag får förtroendet att vara pedagog.