Archive for the 'Okategoriserade' Category

Första jobbveckan efter fyra avspända semesterveckor. Är åter på kontoret i Liljeholmen där jag planerar inför en höst som kommer att innehålla kreativa uppdrag och dessutom ovanligt mycket tid för lärande och reflektion. Känner mig privilegierad som har möjlighet att forma min arbetstillvaro fritt och som får möta människor i så många olika sammanhang!

Närmaste tiden består mest av just möten och samtal med människor från olika organisationer. Överenskommelser utformas med tillexempel skådespelarutbildningen vid Teaterhögskolan i Malmö, nystartade skådespelarutbildningen på teckenspråk vid Stockholms Dramatiska Högskola och med Dans- och Cirkushögskolan. Jag inleder även ett uppdrag som processtöd till en prefekt vid en annan konstnärlig högskola som vill intensifiera arbetet för att uppnå jämställdhetsmålen vid sin institution. Och jag skriver snart kontrakt med WISP på artiklar jag ska skriva och föreläsningar jag ska hålla inom ramen för deras projekt.

Dessa och andra uppdrag ska jag ägna mig åt på halvtid. Under den andra halvtiden kommer jag att studera magisterprogrammet i Praktisk kunskap vid Södertörns högskola (som jag bloggade om innan semestern). Men innan jag blir student vid högskolan ska jag gå en tvådagarskurs för Peggy Holman:

Vad krävs för att se möjligheter där andra ser problem? Hur får du människor att samarbeta för att se vad som är möjligt när det är stora förändringar på gång? Hur du kan locka fram krafterna i förändringsprocesser och ge dem utrymme att växa? (läs mer om kursen här)

I eftermiddag hämtar jag ut Holmans böcker The Change Handbook – the definitive Resource on Todays Best Methods for Engaging Whole Systems och Engaging Emergence Turning Upheaval into Opportunity på posten så att jag kan förbereda mig väl inför denna fortbildning som jag hoppas kommer ge mig möjlighet att utveckla mina verktyg som processledare och mentor till chefer och ledare som arbetar med förändring.

Fortbildning är en investering i min lust och drivkraft att fortsätta möta och bidra till människor och organisationer i förändring. Förutom att jag vill ge mig själv de här möjligheterna till reflektion genom studier, så har jag förmånen att ingå i olika nätverk. Jag uppskattar att sitta tillsammans med konstnärer, journalister, formgivare och en kulturtidskrift (kolla gärna in Tidskriften Ful) i kontors- och ateljékollektivet Platform Stockholm i Liljeholmen. Och under hösten fortsätter jag att träffa det tvärprofessionella Queerpedagogiska nätverket som består av ett trettiotal praktiker, aktivister och forskare i Stockholm. Tillsammans undersöker vi hur queerteoretiska perspektiv på makt, identitet och förändring kan användas i praktiskt förändringsarbete. Dessa och andra nätverk är helt ovärderliga för mig som frilansare!

För dagar som idag, när jag sitter på kontoret och är min egen arbetsledare och coach, använder jag mig av The Pomodoro Technique och inspireras av Getting Things Done (GTD) – precis som många andra projektledare och frilansare vars arbetsdagar innehåller en mängd olika uppgifter och åtaganden av sinsemellan helt olika karaktär. Snart ringer timern och då är det dags för fem minuters paus innan jag går vidare till andra arbetsuppgifter. Vi ses och hörs!

Läsåret 10/11 har jag haft förmånen att undervisa vid sju olika högskolor. De studenter jag mött är blivande skådespelare, danspedagoger, teaterpedagoger samt logopeder under fortbildning. Mina uppdragsgivare har varit prefekter och utbildningsledare som velat förstärka utbildningarnas normkritiska och reflekterande moment, ofta med fokus på genus och gestaltning.

Jag har även mött enskilda studenter som själva kontaktat mig. Några av dem har skrivit uppsatser om normkritik, till exempel inom pedagogik och teatervetenskap, och velat veta mer om mina erfarenheter eller ha tips på litteratur. Andra har velat ha hjälp att reflektera över strategier för att bidra till förändring i de sammanhang där de studerar eller där de vill verka efter sin utbildning.

När jag arbetar med människor som vill något med konst, kultur och pedagogik, som vill bidra till förändring i samhället och som brinner för att utveckla sina konstnärliga och pedagogiska strategier, då kommer jag i kontakt med mina egna drivkrafter och känslan av mening med det jag valt att ägna min yrkesverksamma tid åt. Tillsammans med studenter kan jag utveckla nya förståelser och praktiker: vad kan konst, kultur och pedagogik vara och göra i samhället?

Att vara gästlärare och handledare vid högskolor och folkhögskolor ger sällan några stora inkomster. Och att samtala med enskilda studenter som söker upp mig gör jag ideellt. Undervisning, handledning och mentorskap är helt enkelt privilegier bortom vad som kan mätas i pengar. Därför är jag så glad över att jag har skapat en omsättning i min verksamhet som gör det möjligt för mig att tacka ja också till den typen av åtaganden.

Härmed vill jag framföra ett kollektivt tack till alla studenter jag mött under läsåret som gått! Ni satsar så mycket av er själva i det ni gör och jag vet att ni kommer att göra stor skillnad i framtiden!

Under den senaste veckan har jag ägnat mig åt att summera läsåret som gått och planera inför hösten. Just nu är jag särskilt glad över att det ser ut som att jag själv ska få bli student igen! Under två år på halvtid ska jag läsa ett magisterprogram vid Centrum för praktisk kunskap, Södertörns högskola:

Vi vill skapa möten mellan olika kunskapsformer: praktik och teori, konst och vetenskap. Vi utforskar, medvetandegör och vidareutvecklar praktisk kunskap med betoning på arbetslivets olika kunskapsformer.

Efter att ha arbetat i nästan sju år med makt och jämlikhetsfrågor inom kultursektorn så vill jag ge mig själv möjlighet att på halvtid reflektera över och vidareutveckla mitt praktiska kunnande som utbildare, skribent och konsult. På den andra halvtiden så kommer jag fortsätta att ta frilansuppdrag.

Till sist vill jag särskilt nämna ett av mina åtaganden – under läsåret som gått har jag varit handledare för en student vid Biskops Arnös Att skriva dramatik. Jag har fått följa Robin N Spegels arbetsprocess, ensemblens repetitioner och sedan uppleva föreställningen MAN -en utredning som hade premiär på Teater Pero i maj. Föreställningen fortsätter turnera i sommar, den spelas bland annat under festivalerna Stockholm Pride och Queertopia. Har du möjlighet – se den!

Ikväll föreläser jag och Louise Andersson på Pustervik i Göteborg. För arrangemanget står X WISP och Göteborgs teaterförening.

Vi har tidigare gjort samma föreläsning för WISP i Stockholm och i september kommer vi att göra den igen i Malmö för nätverket Genusföretagarna.

Målgrupp är människor i kultursektorn som (ännu) inte har någon formell maktposition och som är intresserade av förändringsarbete.

Feminist från insidan – så funkar det!
Hur ser dina möjligheter ut att förändra konsten och samhället när du
blir en del av en etablerad och offentligt finansierad institution
eller organisation?

Som feminist på insidan står du inför både möjligheter och begränsningar när du vill driva förändringsfrågor. Det är ofta ett tålamodskrävande arbete. Det hör till att stå ut med att ditt arbete kan bli underkänt av feminister utanför (”det där var ofeministiskt!”) samtidigt som samma arbete kan bli underkänt av din uppdragsgivare (”det där var för feministiskt!”).

Men det är kreativt och meningsfullt att arbeta för att få saker att hända där makten över kulturens resurser finns. I vår föreläsning fokuserar vi på möjligheterna och hur du undviker fallgroparna.

Jag håller föreläsningen tillsammans med Louise Andersson, nu verksam som enhetsledare vid Riksutställningar. Louise har verkat i det offentliga kulturlivet sedan mitten av nittiotalet på statlig, regional och kommunal nivå. Hon var en av curatorerna för utställningen Konstfeminism, 2005 (kolla in boken här).

I helgen har jag fortbildat en grupp drama- och teaterpedagoger i min kurs Genusmaskerad. Ordet ”genusmaskerad” är min svenska översättning av det engelska ordet ”drag”. Syftet med kursen var att deltagarna skulle erövra större möjligheter att erbjuda sina elever/studenter/deltagare många olika gestaltningsval.

Utgångspunkten för mitt arbete är att alla genusuttryck, både på scenen och i den så kallade verkligheten, är drag. Det finns inga genusuttryck som är ”äkta” eller ”imitation”, bara för att de för tillfället råkar hänga ihop med en viss biologisk kropp. Det är som i citatet av dragartisten RuPaul: ”U are born naked, the rest is drag”. Ser man det på det sättet, så blir det självklart att alla deltagare ska få möjlighet att jobba med såväl maskuliniteter som femininiteter, ”oavsett vilket kön de prenumererar på till vardags” som min vän och kollega Pelle Hanæus (skådespelare, regissör) brukar säga.

Att gå på maskerad handlar sällan om att vara trovärdig och passera som det du är utklädd till. Det gör inte Genusmaskeraden heller. I helgen har vi lekt med stereotyper och diskuterat vad de berättar om kön och makt. Jag har inga anspråk på att ha något att säga om hur en trovärdig maskulinitet eller femininitet ser ut. Och jag är i det här sammanhanget rätt ointresserad av psykologi och definitivt ointresserad av biologi. Genusmaskeraden är i stället ett lekfullt sätt att undersöka kön som ideologi. Jag föreslår för deltagarna att vi ska betrakta kön som skilda landskap där ett antal specifika normer råder. Normerna gör vissa handlingar och kroppsliga uttryck möjliga och begripliga medan andra handlingar och uttryck blir omöjliga och obegripliga – och det är det jag menar med ideologi. Människor som vistas i de här landskapen har att förhålla sig till normerna och det har inte så mycket med deras biologi eller inre egenskaper att göra.

Jag har levt med Genusmaskeraden i några år nu. De senaste fyra åren har jag mött så gott som samtliga skådespelarstudenter som utbildats på högskolorna i Malmö, Göteborg och Luleå. Jag har även hållit kursen med danspedagogstudenter vid Dans- och Cirkushögskolan, logopeder under fortbildning vid Karolinska Institutet. Jag tröttnar inte, varje gång händer det nya saker eftersom det är nya deltagare och upplägget bygger på improvisation.

Genom åren har jag också utvecklat och förändrat upplägget. Mycket tack vare att kultursociologen Anna Lund från Centrum för Kultursociologi vid Linnéuniversitetet har följt mitt arbete. I intervjuer med henne har jag fått möjlighet att formulera mig kring varför jag gör de pedagogiska och konstnärliga val som jag gör. Just nu håller Anna på med en vetenskaplig artikel om Genusmaskeraden och deltagarnas läroprocesser i den. Själv har jag skrivit en artikel om den i antologin Att gestalta kön. Berättelser om scenkonst makt och medvetna val (som kan laddas ned som pdf här).

I helgen höll jag Genusmaskeraden vid Stockholms Improvisationsteater, en arbetsplats jag återkommit till med ojämna mellanrum sedan mitten av nittiotalet. Jag uppskattar teaterns konstnärliga och pedagogiska arbete mycket! För några år sedan fick jag och min kollega Lotta Björkman styrelsens uppdrag att ta fram en kursplan för teaterns omfattande kursverksamhet. I kursplanen skrev vi bland annat så här om Impro som konstform:

Den teaterform som publiken möter hos oss, är en folklig teaterform i den meningen att den bygger på skrattet som en frigörande kraft. Skratt kan handla om lättsam flykt från vardagen, men skratt kan också uppstå när improvisatörer blottar maktrelationer, rädslor och sorger, eller ifrågasätter traditioner och invanda tankebanor. Skrattet är på det sättet intimt förbundet med allvaret.

Det citatet får sammanfatta helgens upplevelser tillsammans med tolv modiga deltagare som bjöd på lek och lust, men också allvar och sorg inför de aspekter av kön och makt som begränsar våra liv på scenen och i den så kallade verkligheten. Inför det känner jag mig mycket ödmjuk och tacksam för att jag har förmånen att arbeta med scenkonst.

För precis sex år sedan släpptes det nummer av den feministiska tidskriften Bang som blev det sista som jag gjorde innan jag lämnade redaktionen för att anta nya utmaningar. Temat för numret var ”Självkänsla” och på framsidan satt några rosa brudar i blonda peruker som vi presenterade som ”fem medlemmar ur Kungahuset och Svenska Akademin”. (Kolla in detta och andra gamla Bang-nummer här).

Efter releasen av nr 1/05 så började jag jobba vid Regeringskansliet som utredningssekreterare i Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet. Det var ett avgörande kliv från ena sidan till den andra, från att ha varit en oberoende röst utanför till att bli en tjänsteman innanför etablerade strukturer.

Förutsättningar och strategier för att bidra till förändring ser annorlunda ut inifrån.  Till exempel lärde jag mig snabbt att tala och skriva på ”diplomatiska”. Det är en förutsättning för att bli hörd och respekterad i maktens korridorer. Efter några års arbete med scenkonst, makt och kön så började jag även att träna och utöva Nonviolent communication. Det är ett fredligt förhållningssätt till kommunikation och konflikthantering i social förändring. Jag behöver det verktyget när jag vill bidra till fredliga processer där jag och andra får behålla full integritet även i konfliktsituationer. Konflikter är, på gott och ont, en oundviklig del av all förändring som handlar om att medvetandegöra och omförhandla makt och inflytande.

Om detta och annat berättar jag i en intervju under vinjetten ”Inside/Outside” i det stora jubileumsnummer av Bang som släpps idag när tidskriften firar 20 år:

Om jag ser på det område där jag haft flest uppdrag, scenkonsten, så har det blivit tydligt för mig att om en institution ska förändras så behövs både ett yttre och ett inre tryck. Det är helt nödvändigt med inifrånfeministerna som är med och stiftar lagar och formulerar uppdrag till institutionerna, men också de oberoende aktivistfeministerna som levererar analyser och kritik, de fackligt aktiva feministerna, feministerna på arbetsgivarorganisationerna, mediefeministerna …

Idag gratulerar jag Bang på födelsedagen! Jag vill hylla allt arbete som många många coola feminister lagt ned på tidskriften sedan den startades av en grupp studenter vid Stockholms universitet 1991. Och jag vill såklart fira alla feminister av alla möjliga kön som bidrar till världen på de sätt som de kan och vill utifrån sina olika positioner och med sina sinsemellan olika identiteter, analyser och strategier.

Det bästa sammanhanget för att fira allt detta måste vara Bangs Super Mega Party på Södra Teatern i Stockholm, så dit beger jag mig alldeles snart!

Härmed avslutar jag detta premiärinlägg. Sedan 2009 är jag frilansande utbildare och konsult med egen firma. Jag kommer att använda bloggen för att berätta om mitt arbete.

PS. Bilden i bloggens sidhuvud är tagen av Märta Thisner, en av Bangs fotografer. Den finns med obeskuren i jubileumsnumret.