Det är en tveksam vår ute. Väckarklocka – jubileumsversionen, föreställningen som jag arbetade så intensivt med under hela 2018, spelar i dagarna sina sista föreställningar på Riksteaterturnén. En fin recension kan en lyssna till här, Jenny Teleman och Ulrika Knutsson såg den och samtalar om Elin Wägner i vår tid.
I medierna rullas just nu än fler smärtsamma berättelser upp om våld och trakasserier inom scenkonsten. Metoo-rörelsen fortsätter och det är hoppfullt att tystnadskulturen bryts. Långt ifrån alla berättelser är berättade än. Också jag har låtit ljus brinna, för Josefin Nilsson och för andra kvinnor. Och många gånger de senaste dagarna har mina tankar gått till hur det var för femton år sedan, när jag kom in i arbetet med jämställdhet inom scenkonsten. Först i och med den statliga utredningen Plats på scen och därefter med projektet Att gestalta kön. Idag har sociologen Anna Lund skrivit om projektet Att gestalta kön på Socio(blog), en forskningsblogg där sociologer och demografer skriver om samhället, livet och döden. Hon beskriver Att gestalta kön som en föregångare till #metoo-rörelsen. Läs Anna Lunds bloggpost här.
EDIT: Anna Lund blev också intervjuad i P1 Kultur om detta, under rubriken Hur började Dramatens kris?