Archive for the 'Okategoriserade' Category

Hösten 2018 finns saker att sörja i demokratin Sverige. Vi har ett märkligt parlamentariskt läge, vi har fått en katastrofbudget med mindre pengar till jämlikhet, klimatarbete och kultur, och så detta att människor fortsatt deporteras…

Mitt i detta ska vi fira.  Idag den 17 december 2018 är en tillfällig nationell flaggdag. Det är på dagen 100 år sedan som Riksdagen fattade det principiella beslutet att införa allmän och lika rösträtt i Sverige (sedan tog det till 1989 innan det verkligen blev allmän och lika rösträtt, för alla över 18 år, men det brukar betraktas som något av en annan historia).

Så idag hissar jag en liten flagga, det får bli en regnbågsflagga, för vår sköra demokrati och för alla feminister som kämpat för den. Må vi vårda den så att den leva i hundrade år till!

Min erfarenhet är att det går att fira och sörja samtidigt, i ett och samma ögonblick. Jag tror faktiskt att i all form av kamp så behöver människor som kämpar ibland stanna upp för att fira framgångar och sörja motgångar.

Idag passar jag också på att fira att jag och min medförfattare Katarina Bonnevier lämnat ifrån oss våra texter till Riksteaterföreställningen som uppmärksammar rösträttens hundraårsjubileum (och trettioårsjubileum): Väckarklocka – jubileumsversionen. Föreställningen handlar om kamp. Och om att fira och sörja. I detta nu repeterar regissör och ensemble för fullt, inför premiären 2 februari i Hallunda. All kärlek och pepp till dem!

Utöver det intensiva arbetet med Väckarklocka, så har jag denna vinter haft förmånen att få besöka Ung scen/öst i Linköping igen. Denna gång i samarbete med skådespelaren och forskaren Niklas Hald som skrivit avhandlingen Skådespelaren i barnteatern. Niklas och jag ledde en heldag med samtal och reflektionsövningar med hela personalgruppen kring dilemman, praktisk kunskap och civilkurage i arbetet med barnteater.

Jag har också fått chans att återknyta till två tidigare uppdrag. Föreställningen Hetero, som jag regisserat, har under hösten fortsatt spela på Improvisationsstudion i Stockholm. Den hade premiär våren 2017, så det är fantastiskt kul att ny publik hittar till den hela tiden. När jag tittade till den så var salongen fullsatt och ensemblen i sitt esse. Och i december var jag med i en utvärdering av konstverket Hitteblomster i Bagarmossen, som jag och Katarina Bonnevier skapade på uppdrag av det allmännyttiga bostadsbolaget Stockholmshem 2016.

Nu förbereder jag mig inför vårens uppdrag och inför att börja studera – till folkhögskollärare.

Jag har just kommit hem från en Almedalsvecka i Visby, olik de andra Almedalsveckor jag varit på. I år är femte året som Lila shala i Visby håller öppet under veckan. Året runt fungerar Lila shala som en mötesplats för människor som vill bidra till sig själva och till sin omvärld med hjälp av yoga och andra fredliga praktiker. Under Almedalsveckan blir shalan en plats som välkomnar specifikt aktivister och andra samhällsengagerade människor, en plats där de/vi kan få vila och återhämtning inför och emellan alla åtaganden under den intensiva veckan. Och dessutom transformeras den stora salen i shalan till en seminariearena, tillgänglig också för organisationer och personer som har knappa ekonomiska resurser och som kanske inte annars skulle kunna arrangera något i Visby.

Lila shala ägs och drivs av Mariancila Kim, hennes engagemang handlar både om #hållbaraktivism (aktivister som kämpar för en bättre värld ska inte bränna ut sig) och om att fler röster ska få möjlighet att vara med och forma det offentliga samtalet.

Under de här fem åren har ett flertal organisationer och nätverk inom framför allt antirasism, feminism, funkis-, hbtq- och miljörörelse tagit plats på shalan, liksom samhällsentreprenörer och kulturinstitutioner. RFSL och RFSL Ungdom har huserat här under alla år som vi hållit shalan öppen.

Varje år gör jag insatser pro bono för Lila shala. I år var jag också på plats som volontär. Jag tycker att Lila shala är en viktig plats, den behövs under Almedalsveckan.

Detta år stod vi som jobbade på platsen inför helt annorlunda villkor: nazister hade sökt och fått demonstrationstillstånd på torget, femtio meter från vår port. Det kom att bli en omvälvande och smärtsam vecka. Vi hade möten med polisen varje dag, för att de ville hålla oss uppdaterade om hur de arbetade för att skydda oss. Journalister, som hittills under de här åren visat ett svalt intresse för det vi gör på shalan, hörde av sig konstant. Mycket har ju skrivits och sagts om hat, hot och våld under veckan, och om det faktum att nazisterna fick ha Södertorg som sin mötesplats, trots att vi på shalan vädjade till polisen om att anvisa dem en annan plats och att RFSL överklagade till Förvaltningsrätten. Mycket har också sagts och skrivits om den fantastiska och rekordstora Mångfaldsparad som arrangerades av RFSL Gotland och som samlade företrädare för alla Riksdagspartier (utom SD).

Min vän och kollega Pernilla Glaser är yogalärare (och mycket mer) och volontärade också på Lila shala under veckan. Hon sammanfattar läget i ett kort och rappt inslag på Expressen TV. Jag önskar så att alla möten och all rapportering från Almedalen hade fått handla om det som de var tänkta att handla om, så som Emelie Bergbohm, producent för Kultur i Almedalen, beskriver i sitt inlägg på Kultwatch, där hon också ger Mariancila Kim välförtjänt cred för sina insatser.

Jag åkte till Almedalen för att bidra till Lila shala och för att göra intervjuer för mitt arbete med manus till Riksteaterföreställningen Väckarklocka: jubileumsversionen. Jag gjorde både och – även om veckan kom att överskuggas av hot, hat och våld. Från och med imorgon tar jag några veckors semester. Det kommer att ta tid att smälta upplevelserna, jag kommer att behöva prata mycket med andra som var där och var med. Men jag bär också med mig rösterna från de fantastiska aktivister som jag intervjuade under veckan. Och tänker på att för många verkar det som att upplevelserna i Almedalen i år blev just en väckarklocka. Det är dags för folkvalda och för civilsamhället att driva på för att ändra det i lagstiftning och praxis som behöver ändas för att vi ska kunna skydda demokratin.

Just nu vräker snön ned, kylan har kommit men även vårljuset. På mitt kontor i Kärrtorp jobbar jag med att förbereda mig inför intervjuer som jag ska göra med feminister i föreningslivet och inom partipolitiken runt om i landet. Intervjumaterialet ska användas i produktionen Väckarklocka – jubileumsversionen för Riksteatern. Regissör är Maria Löfgren och min med-dramatiker heter Katarina Bonnevier. Tillsammans med en ensemble om fyra skådespelare ska vi genom en devising-process skapa en föreställning som firar (och sörjer!) de feministiska kamperna. Premiär våren 2019, med anledning av att det i maj nästa år är hundra år sedan som Riksdagen klubbade beslutet om kvinnors rösträtt. En devising-process betyder att vi inte kommer att ha någon färdig pjäs när repetitionerna börjar i slutet av detta år, utan att vi kommer att utgå från ett förhoppningsvis rikt men spretigt material, under ledning av regissören improviserar och diskuterar vi oss fram till en gestaltning som vi vill möta publiken med. Vår historiska utgångspunkt är Elin Wägners idéroman Väckarklocka som utkom 1941.

Nyligen var jag på vernissage för vandringsutställningen 100% kamp som nu står på Historiska Museet i Stockholm. Att mingla med funkisaktivister, feminister, hbtq-aktivister, antirasister i de storslagna rummen på Historiska Museet kändes i sig historiskt! Utställningen handlar om de många rättighetskampernas Sverige. Den handlar om kamp för rätten att rösta och rätt till lika lön för lika arbete. Om kam för rätten till sitt språk. Om rätt till bostad och skolgång. Om rätt till historia, trygghet och säkerhet. Om rätt att utöva religion. Om rätt att ta plats i det offentliga rummet. Om att ingen människa ska utsättas för diskriminering, våld eller hot. Utställningen ingår i projektet Heterogena kulturarv, ett fantastiskt projekt som jag har fått följa på ett hörn genom att jag ingått i en av referensgrupperna. Inom projektet produceras också böcker. Nyligen kom jag överens med projektledarna Anna Furumark och Mikael Eivergård om att jag ska skriva en text om barnrättskamp – närmare bestämt om när jag var fem år och föräldraföreningen på lekskolan (det hette så då, det var sjuttiotal och förskola fanns inte än) där jag gick stämde Stockholms kommun. Mer om det framöver.

Det ser ut som att det främsta temat för mig denna vår blir kamperna, deras historia och nutid. Och höstens stora rörelse #metoo följer med in i våren – det som hände har givit upphov till en mängd (hoppfulla och inspirerande!) samtal och möten för mig liksom för många av oss som arbetar med jämlikhetsfrågor. Jag blev till exempel varmt berörd av att möta en privatteaterensemble i ett reflekterande samtal om humor, gestaltning, organisationskultur, förändringsarbete, #metoo och civilkurage. I det samtalet hänvisade jag till amerikansk forskning som jag läst om och som jag tycker bekräftar mina egna erfarenheter från att processleda förändringsarbete inom scenkonstorganisationer i Sverige. Jag har erfarit att när fokus ligger på offer-förövare och enbart stannar vid juridiska perspektiv, så riskerar arbetet att bli kontraproduktivt. Något som däremot kan fungera väl är att även fokusera på det som kallas ”bystander training” alltså hur en som tredje person kan ingripa när en blir vittne till händelser som tangerar eller passerar integritetsgränser. Läs om det i den här artikeln i NY Times

Den tionde mars är det dags för den andra nypremiären av Hetero: improviserad humor för heterosexuella och deras vänner på Improvisationsstudion i Stockholm. Ett år har gått sedan vår första premiär och det ska bli spännande att träffa ensemblen igen och repa upp den. Jag har regisserat, på scenen står Elin Almén, Lotta Malmhester och Ami Hallberg Pauli. Producent är Sara Beer. I nästa vecka ger vi oss ut på golvet och undersöker vad vi vill förändra och utveckla innan den ska möta publik igen.

En av de röda trådarna i mitt, ofta till synes spretande, arbete handlar om berättande. Efter att ha sagt farväl till sommaren  har jag ägnat mig  åt att slutföra fortbildningen Att leda samverkan vid Uppsala universitet. En aspekt av samverkan handlar om berättelser. Det finns en stor kraft i att berätta och lyssna till berättelser och skapa nya gemensamma berättelser för att kunna hantera sådana komplexa samhällsproblem som inte går att lösa bara genom linjär planering. Samtidigt repeterar jag tillsammans med ensemblen vid Improvisationsstudion inför nypremiären av föreställningen Hetero – improviserad humor för heterosexuella och deras vänner 23 september. Den föreställningen bygger på ensemblens och publikens berättelser om att leva heterosexuella liv. Projektet Breaking Barriers fortsätter också, det har gått in i redovisningsfas och jag bidrar med texter som handlar om hur berättande och berättelser kan skapa rörelser som kan förändra.

Ett alldeles särskilt inspirerande uppdrag hade jag i slutet av augusti då jag fick förtroendet att processleda en grupp lärare och professorer vid Konstfack genom två dagars reflektioner kring rollen som handledare i konstnärlig utbildning. Vi arbetade med gruppens egna berättelser om komplexa och ibland utmanande handledningssituationer.

Om inte allt för länge hoppas jag att det blir tid för mig att ägna mig åt eget berättande i form av dramatiskt skrivande. Mer om det framöver!

Under det här första kvartalet av mitt (nygamla) frilansliv har jag varit djupt försjunken i två olika världar – två  scenkonstproduktioner som båda hade sina premiärer under mars månad.

Den 2 mars var det premiär för Rapport från ett omklädningsrum, i regi av Carl Olof Berg, vid Västmanslands teater. Föreställningen turnerar just nu och spelas i omklädningsrum på högstadieskolor och idrottsklubbar runt om i Västmanland. Rapport från ett omklädningsrum fanns inte som pjäs innan repetitionsarbetet startade utan föreställningen skapades av regissören och ensemblen, tillsammans. Jag var dramaturg, vilket innebär att jag fanns med som bollplank och öga utifrån och kunde bistå med research. Materialet var ensemblens egna minnen från omklädningsrum, samtal med ungdomar som går i högstadiet och som tränar olika idrotter. Vi träffade också lärare och idrottsledare, forskare och människor som driver förändringsarbete inom idrott och skola. Vi frågade och människor berättade för oss om sina minnen från omklädningsrum och om hur de tänker om det som sker där. Några skrev korta och långa texter till oss om sina tankar och erfarenheter. Vi läste böcker och artiklar som handlar om kön, makt och våld. Och en rapport av kriminologen Adam Jonsson med titeln Man hör aldrig om killar som bli sexuellt trakasserade var Carl Olofs allra första utgångspunkt när idén till föreställningen föddes, så den fanns med hela tiden och dialoger ur den finns i den färdiga föreställningen. Jag skrev också ett handledningsmaterial till lärare och idrottsledare.  Jag är  stolt och glad över att ha varit med och bidragit till det poetiskt politiska och sårbara drömspel som kom ut av processen och som just nu möter den unga publiken. Här finns en trailer och ett kort reportage producerat av TV021.

Den 25 mars var det premiär för en helt annan föreställning: Hetero – improviserad humor för heterosexuella och deras vänner som just nu spelas på lördagskvällar på Improvisationsstudion i Stockholm. Det är underhållning med politiska undertoner, en mix av improvisationsteater, stand up och folkbildning. Som regissör fick jag förmånen att arbeta med en fantastisk ensemble bestående av tre skådespelare och en producent. Vi arbetade med en researchprocess utifrån gruppens egna heterosexuella liv, vi läste böcker, såg på film och gick på scenkonst tillsammans. Vi ställde oss frågor om hur heterosexualitet skildras i fin- och populärkultur, hur den upplevs inifrån av kvinnor och män, hur den kan förstås med hjälp av samhällsvetenskap och humaniora. Unikt med projektet är att det görs med stöd av Statens Kulturråd. Det är mycket sällsynt att impro får del av offentliga medel, impro är en folklig teaterform som hämtar sina flesta referenser från populärkulturen. Improviserad teater innebär att varje föreställning är helt unik, samtidigt har jag som regissör tillsammans med gruppen skapat ett format som ger oss och publiken en tydlig form för de frågor vi undersöker. Jag tänker att jag vill återkomma och skriva mer om den här processen längre fram. Men jag har också återvänt till en text om impro som jag var med och skrev för tio år sedan, upptäckte att den håller väl ännu: kursplanen för kursverksamheten vid SIT (en annan fri teatergrupp i Stockholm) ger faktiskt en bra introduktion till vad improviserad teater kan vara.

Efter de här två intensiva konstnärliga resorna, avslutade jag kvartalet med att leda en dags reflekterande och lärande tillsammans med anställda vid RFSU Stockholm. Dagen fick titeln Praktisk kunskap i mellanmänskligt arbete: ”RFSU Stockholms breda utbildningsverksamhet innebär att ni som arbetar här möter människor i olika livssituationer och hanterar komplexa läroprocesser. Med utgångspunkt från era yrkeserfarenheter och med hjälp av vad några olika filosofer har skrivit så ägnar vi en dag åt utforska praktisk kunskap. Jag kommer att berätta om några möjliga sätt att beskriva och prata om den slags kunskap som kan handla om att hantera exempelvis starka känslor, motstånd och etiska dilemman. Du får möjlighet att berätta och reflektera över dilemman i din yrkesvardag.”

Nu ser jag fram emot våren och en något lugnare period. Det blir fler reflekterande samtal med praktiker både i Stockholm och Köpenhamn, uppstart av ett nytt forskningsprojekt som jag ska vara konsult inom, Scenkonstbiennalen i Norrköping där jag ska moderera samtal. Och en hel del annat. Men inte fullt så späckat som under årets första månader. Frilanslivet har, på gott och ont, både arbetstoppar och dalar.