Idag skriver kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni på DN debatt om jämställdhetsläget i kultursektorn. De konstaterar att det finns en manlig dominans. ”Vad detta beror på kan vi bara spekulera i”. De kommer i alla fall att skjuta till 17,5 miljoner kronor för jämställdhetssatsningar inom film-, musei- och musikområdet.
Jag tycker om att ha mer på fötterna än enbart spekulationer och därför återvänder jag gärna till en utredning från 2006. Kommittén för jämställdhet inom scenkonstområdet tillsattes av den dåvarande S-regeringen när Marita Ulvskog var kulturminister. Resultatet av kommitténs arbete kom att bli Plats på scen (SOU 2006:42). Jag arbetade med detta betänkande som en av två utredningssekreterare.
Enligt kommittén handlar orsakerna till att det finns en manlig norm inom kultursektorn om en strukturell maktobalans mellan kvinnor och män, mellan det som kodas som ”kvinnligt” och det som kodas som ”manligt”. Denna maktobalans gestaltas på olika sätt och i olika stor utsträckning inom alla samhällsområden. Att män dominerar särkilt starkt inom kultursektorn har att göra med att den jämställdhetspolitik som bedrivits i Sverige inte prioriterat utan snarare undvikit att ställa upp utvärderingsbara mål för kultursektorn. (Förklaringen har ofta hetat ”Principen om armlängds avstånd”. Mer om den principen någon annan gång).
Huvudförslaget i Plats på scen fokuserade på repertoaren och kallades ”Jämställdhetskod för scenkonsten”. Konkret innebar förslaget följande: En institutions alla produktioner under en treårsperiod ska vägas samman och ettdera könet ska vara representerat till minst 40 procent inom respektive konstnärlig kategori på och bakom scenerna (dramatiker, tonsättare, koreograf, regissör, dirigent, scenograf, skådespelare, dansare, musiker etcetera). Representationen ska omfatta nu levande såväl som döda konstnärer, det vill säga både den samtida scenkonsten som det kulturarv som institutionerna bevarar och brukar. De sammanlagda resurser (utöver lönekostnader) som institutionen haft för konstnärlig produktion ska under samma period ha förvaltats till minst 40 procent av upphovsmän av ettdera könet. Enligt principen ”följ eller förklara” ska en institution kunna välja att avvika från 40-procentsregeln. Det avgörande blir vilka motiv för avvikelsen och vilka målsättningar och strategier inför kommande treårsperiod som institutionen kan redovisa.
Den då nytillträdda kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth avvisade ”Jämställdhetskod för scenkonsten” och kallade koden för ”kvotering” (till exempel i DN, läs det uttalandet här), vilket den alltså inte var.
Det av utredningens förslag som kulturministern tog till sig var ett som var avsett som en komplettering till huvudförslaget, nämligen att skjuta till mer pengar till organisering inom scenkonsten. Det kan man, om man vill, välja att kalla för att ”stärka kvinnors ställning” och det är oftast mer okontroversiellt än att omförhandla makt och resurser i kärnverksamheten.
Med detta sagt är jag ändå optimistisk. Att skjuta till pengar för organisering kan göra stor skillnad om man lägger resurserna på strategiska satsningar. Så har skett inom scenkonsten. Till exempel fick nätverket WISP del av de 6 miljoner som de båda ministrarna satsade på jämställdhet inom scenkonsten i höstbudgeten 2007 och kunde på det sättet börja bygga upp en verksamhet som idag betyder mycket för utvecklingen i branschen. Jag hoppas att de nya pengarna kan få liknande effekter inom film-, musei- och musikområdet.
0 Response to “För sjutton miljoner”