The painful position

Den här månaden har jag läst kultursidorna i Helsingborgs Dagblad med stort intresse. Det började med att Kristian Lundberg skrev om mäns våld mot kvinnor och möttes av en våg av hat. Sedan skrev författaren Mats Söderlund om att närma sig smärtpunkter: ”ett viktigt steg mot förändring är att se sin egen delaktighet. Även om det är svårt.” Den process han beskriver är för mig vad normkritisk pedagogik handlar om.

Häromdagen när jag föreläste om normkritik vid en myndighet så fick jag, precis innan det var dags att avsluta, några frågor: ”är den inte svårsåld, normkritiken? Får du några uppdrag? Vill folk lyssna, vill de förändras?”. Det är relevanta frågor. Jag har fått dem flera gånger tidigare, men nu hörde jag dem som om de var nya. Jag ville välja mina ord omsorgsfullt och svarade lite dröjande både ja och nej. Att min erfarenhet är att många människor värjer sig medan andra faktiskt vill gå in i smärtpunkter. De vill stå ut med självreflektion därför att de vill något som är så mycket större än dem själva.

Mats Söderlunds artikel berör mig för att den berättar något viktigt om att människor som finns mitt i normens öga kan längta efter mening, efter att bidra på riktigt. Och jag tänker att det ställer krav på mig som normkritisk pedagog. För människors beredskap för att anta utmaningar beror såklart också på hur jag lyckas möta dem i min roll som utbildare. Konstnären Andrea Fraser talar om ”the painful position”, jag lånar det begreppet för att benämna den frustration som privilegierade människor kan uppleva och uttrycka över att befinna sig i överläge i en orättvis värld. Som utbildare vill jag kunna uttrycka empati med människor i en stund när de (kanske för första gången) befinner sig i den där punkten. När de ser sina egna privilegier och/eller sin egen underordning i ett större system.

Normkritisk reflektion kan vara en sårbar process. Vad en människa bör göra av sin (nya) medvetenhet, hur hon ska handla, det kan ingen annan tala om för henne. Min egen erfarenhet är att det krävs en hel massa tillit för att jag, från det att jag fått en insikt, ska våga ge mig vidare in i ett sökande och prövande av vad jag skulle vilja göra med den. Hur vill jag handla i stort och smått för att ta ansvar för mina egna privilegier? Hur vill jag utmana  maktrelationer som begränsar mig själv och/eller andra människor?

Jag föreställer mig att jag delar den här erfarenheten av sårbarhet med många människor. Därför vill jag gärna bidra till att bygga tillit när jag får förtroendet att vara pedagog.

0 Response to “The painful position”


Comments are currently closed.